Om irritationen när föräldrar tror på sina barn

Man kan lägga moraliska perspektiv på barnets beteende lika väl som på förälderns. Det kommer tyvärr inte medföra någon positiv förändring. Vi måste förhålla oss till vad som händer. Och mekanismen är enkel: Förälderns har negativa förväntningar på skolan (troligen på goda grunder eftersom vi jobbar med minstaingreppsprincipen). Barnet ljuger inte, men berättar (som vi alla gör) det som fungerar bäst i situationen. Barn kan inte förutsäga konsekvenser av sina handlingar bra nog till att förstå att dynamiken blir att föräldern kontaktar skolan med ett känslomässigt utfall. Och inte heller den situation barnet hamnar i med läraren dagen efter. Föräldern reagerar egentligen helt logiskt. Lärarens reaktioner är också fullt förståeliga. Men det blir ändå en ond cirkel. För att bryta denna typ av onda cirklar försöker skolan ibland att vädja till föräldern om att inte lägga så stor vikt vid vad barnet säger. Fast då framstår skolan som ännu mer inkompetent och kanske även oengagerad i förälderns ögon. Jag har bra erfarenheter med att bryta denna typ av onda cirklar genom att hjälpa skolan att lägga sig platt. Skolan måste först erkänna att vi inte alltid gett tillräckligt stöd. För det är här hela mekanismen börjar. Skolan har ofta svårt för detta. Vi anser att vi har gjort allt som stod i vår makt. Men det tog tid att få resurserna. Och det tog ju ett år att få full koll på elevens behov av stöd. Och eleven trivs ju när hen är i skolan. Fast vi måste lägga oss platt. För förälderns upplevelse kan vi inte ta ifrån hen. Och vi måste tänka framåt på hur eleven ska kunna uppnå skolans mål på sikt. Stukade läraregon har inget värde i skollagen. Och det handlar om förtroende. Så vi lägger oss platt. Sedan pratar vi med föräldern helt öppet om våra metoder och tankar kring eleven. Lägger bort tassandet helt. Vi lyssnar också på föräldern, och när vi inte håller med ger vi bra argument med utgångspunkt i eleven, inte i andra elever eller vår egen arbetsmängd. Den struntar alla föräldrar i. Deras barn är viktigare än du och de andra elever. Och så ska det såklart vara. Ju längre processen gått desto svårare är det att skapa förtroende. Men det är en del av jobbet. Vi kan inte kräva förtroende av föräldrar. Vi måste förtjäna det. Och det är en del av en professionell lärarroll. Föräldrarna har lämnat det finaste och viktigaste de har i skolans hand och det ansvaret måste skolan ganska enkelt leva upp till. Och det gör vi inte genom att diskutera vem som har rätt i den enskilde situationen. Det gör vi genom att vara trovärdiga och förtroendeingivande. Genom att validera förälderns upplevelse och känsla istället för att ifrågasätta dem. Men vi måste såklart även säkra att eleven faktiskt får det stöd hen behöver. Annars är det svårt att vara trovärdig. Fast det ska ju alla elever ha, så det borde inte vara ett problem.

]]>