Jag föll över ett antal forskningsartiklar från en forskargrupp i Leipzig. De sysslar med evolutionär antropologi. Det är en forskningsgren där man försöker reda ut vilka egenskaper människan har utvecklad på grund av att de gynnat överlevnaden på olika sätt. De har varit särskild intresserade i hur människan samarbetar och har dels tittat på hur ganska små barn samarbetar, hjälper varandra och delar godis, men även gjort experiment där de jämfört hur små barn och chimpanser gör i olika situationer. Sammanfattningsvis har de kunnat visa att människor samarbetar annorlunda än chimpanser, och att detta samarbeta inte är något de lärt av sina föräldrar utan är ett unikt mänskligt drag.
I många av deras studier får två barn godis. Fast den ena får tre gångar så mycket som den andra. Det visar sig att de flesta barn delar med sig så det blir jämt om de får godiset samtidigt. Fast inte om de fått göra något för att få godiset. Den som jobbat för godiset är mindre benägen att dela med sig än om de bara får det. Även den som hittar mest godis behåller det. Men om de måste samarbeta för att få tag i godiset delar barn. Fast bara i förhållande till arbetsinsatsen. Har den som får minst bara hjälpt till lite grann får hen ingenting. Har de gjort lika mycket delar de lika. Detta är barn i åldern 1,5-3 år. Därför fortsätter barn också att hjälpa varandra.
Chimpanser däremot delar inte med sig. Den dominanta tar stora påsen. Och får bara hjälp av andra ett par gångar, sedan vill de inte hjälpa till längre.
Forskarna anser att det de hittat är olika sätt att samarbeta för att överleva. Människan är generellt benägen att hjälpa andra, iallafall inom sin egen grupp. Och vi konkurrerar inte om födan inom gruppen, vi delar. I iallafall i förhållande till insatsen.
Problemet uppstår när någon inte är bra på att hjälpa till. Eftersom vi delar i förhållande till insatsen får den som inte kan så mycket inte så mycket. Vi gillar inte free riders, säger forskarna. Det ser vi till exempel i debatten om LSS. Vissa politiker verkar tycka att den som inte bidrar inte ska ha lika mycket som den som bidrar. Även om orsaken till att hen inte bidrar är en funktionsnedsättning. Så var det absolut tidigare. Innan LSS kom i 1994 skulle man vara tacksam för att överleva. Vi pratade om att hjälpa de som inte kan, inte om deras rätt. Och tyvärr verkar det som om vi är tillbaka där i dag. Ena blocket vill införa en yttre gräns för hur länge man kan få hjälp av samhället vid sjukdom. Andra blocket vill skära kraftigt ner i kostnaden för stöd till personer med funktionsnedsättningar. För den som inte bidrar ska inte ha så mycket. Det verkar som att den som inte bidrar inte har samma värde som den som bidrar. Vilket så klart är i strid med FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, som stipulerar att det finns risk att personer med funktionsnedsättningar inte har samma rättigheter som de utan funktionsnedsättningar, varför samhället har plikt att säkra att deras rättigheter upprätthålls.
