Senaste åren har jag börjat se ett mönster i vilka mekanismer som saboterar vårt arbete i vård, skola och omsorg. Jag tror det första exemplet jag upptäckte var det vi i forskningen kaller altruistiska straff. Det är när vi straffar en person för andras skuld. Det kan vara att skicka ut en stökig elev från klassrummet eller skicka ett barn eller en person på ett gruppboende in till sig själv. Jag hittade en underbar antropologisk artikel som beskriver det som just en evolutionär mekanism som varit bra för överlevnad i ett kollektivt flocksamhälle som jäger-samlarkulturer och bondesamhället som uppstod för runt 10.000 år sedan.
Vi människor har gått på två ben och hängt ihop i mindre grupper, släkter och familjer i åtminstone 5 miljoner år enligt den arkeologiska forskning. Med årmiljonerna har vi utvecklats till att bli den art vi är i dag, dock utan att ändra det sätt vi levde på. Vi fortsatte vara flockmänniskor antingen som jägare och samlare eller bybönder (där byn ägde marken och byinnevånarna odlade olika jordlotter olika år) ändå fram till 1700-talet, där byarna bröts upp och varje bonde tilldelades egen mark. I gruppsamhällen som dessa är gruppens överlevnad viktig. Man samarbetar för gemensamt att klara sig. Fast ibland kan det finnas en person i gruppen som beter sig illa. Kanske stjäl de andras mat, kanske är våldsam mot andra gruppmedlemmer. Den personen blir ett hot mot gruppens överlevnad. Därför har vi människor utvecklad en tendens till att försöka bli av med den som förstör för gruppen. Det kallar forskargruppen ett altruistiskt straff.
Om vi går tillbaka i tiden och tittar på lagstiftning ser vi tydligt ett mönster: Brottslingen bortvisas. Antingen med hjälp av döden eller genom att bli gjort fredlös. På den tiden vi hade stadsmurar var det lätt. Men för att säkra att personen inte smög sig in i staden igen lät man först personen sitta i stupstock, sitta på knä i timvis längst fram i kyrkan eller bära stadens stenar. På det viset skulle andra stadsbor känna igen personen om hen tog sig in i staden igen.
Det antropologerna Ginsit, Boyd, xx har kommit på är att det därför har varit en fördel för den samlade flockens överlevnad att göra sig av med den som förstörde. De grupper som var bra på att göra sig av med den som förstörde överlevde bättre än de som inte gjorde.
Schweitziska neurofysiologen Dominique de Quervain kunde sedan visa i sin forskning att den evolutionära mekanismen medfört att vi har en mekanism i hjärnan: Det känns bra att bortvisa någon. Vi får en kick av att bortvisa någon. Vi får en ökning av aktivitet i hjärnans belöningscentrum, dorsala striatum, när vi bortvisar någon. Den evolutionära fördelen av att bortvisa har lett till ett neurologiskt korrelat.
Nu lever vi inte längre som jägare och samlare. Vi är inte längre lika beroende av vår flock för vår överlevnad som vi var i flera miljoner år. Sedan industrialiseringen är vi inte ens beroende av släkten så fort vi slutat vara barn. Men mekanismen finns kvar.
Det tar tid att rulla tillbaka mekanismer som det tagit många tusen år att utveckla. Det gör man inte på de 250 år det gått sedan mekanismen slutat vara en fördel.
Det finns några problem med denna mekanism.
- Den är ingen fördel i skolan, familjen eller i omsorgen. Ingen lär sig något av att bli bortvisat från klassrummet, gemensamma utrymmet på gruppboendet eller familjens gemensamma ytor. Faktiskt visar forskningen istället att straff (för det är det) ökar det beteende vi försöker få bort. Det har vi vetat i över 200 år, och även ny forskning visar samma sak.
- Mekanismen innebär att vi tar bort rättigheter från den som inte beter sig. Det innebär att vi villkorar elevers, barns, patienters och boendes rättigheter. Det hör inte hemma i ett modernt samhälle. Värst villkorar vi de svagastes rättigheter. Jag har ännu inte träffat på ett härbärge för hemlösa som inte kör med bortvisning och karantän. I julen 2017 läste jag en hjärtskärande artikel i danska Politiken. Det var en intervju med en hemlös kille i trettioårsåldern som berättade att han skulle önska att han kunde låta bli att göra saker som fick honom bortvisad från härbärget. Men han lyckades inte. Och detta var mitt i vintern.
- När vi visat bort någon tycker vi att vi gjort något. Något bra, till och med. Vilket innebär att vi inte gör andra saker som hade kunnat funka. Vi nöjer oss med det som inte fungerar. Dumt.
Detta är bara en av de evolutionära mekanismer som ställer till det för oss i skola, vård, omsorg och föräldraskap. Vi ska titta på flera i ett antal bloggposter som kommer publiceras här på bloggen i sommar.