Under senare år har begreppet lydnad blivit viktigare och viktigare för mig i mitt arbete. Egentligen började det för 20 år sedan, när jag var ny psykolog och upplevde att personal gjorde fasthållningar på personer med särskilda behov. Jag såg det först i skolan, sedan i ungdomsvård, äldrevård, LSS och psykiatrin. Alla fasthållningar jag bevittnat har handlat om att uppnå lydnad i stunden. De flesta har initierats för att en person har vägrat lyda.
Sedan stötte jag på boken Växa, inte lyda. Den gavs ut i 2010. I den beskriver barnläkaren Lars H Gustafsson hur vi i barnuppfostran ofta har helt fel perspektiv. Så jag började titta på forskningen i barnuppfostran. Jag stötte på amerikanska psykologen och professorn Wendy Grolnick, som beskrev att föräldrar antingen har fokus på lydnad eller autonomistöd. Jag stötte på Ellen Skinner, som tar tänkandet vidare i en modell framtagen genom empirisk forskning. Och jag började fundera. Hur är jag som förälder? Vilka svårigheter ser jag hos föräldrar och personal? Är lydnadsförväntan problemet? Hoppas jag att mina barn växer upp och blir lydiga vuxna?
Gustafsson för i sin bok Relationsrevolutionen diskussionen tillbaka til Platon och Aristoteles. Platon beskrev barn som vildar som måste tämjas. Aristoteles beskrev barn som ofärdiga vuxna, som kommer att bli bra vuxna om de bara får utvecklas. De flesta klarar sig med vatten och näring, men vissa behöver stöd under uppväxten. Platon pratar om lydnad, Aristoteles om att barn ska växa upp och bli självständiga. Herrarna definierade redan på 300-talet före Kristus en grundläggande debatt om pedagogiken mål och metod, som fortfarande pågår. I den debatten finns det två positioner:
- Pedagogiken mål är lydnad och metoden är tämjande, straff och belöning. Manipulerande och auktoritära metoder (Platon).
- Pedagogikens mål är självständighet och metoden är stöd (Aristoteles).
Upp genom tiden har olika tänkare följt antingen Platon eller Aristoteles. I Platons lag hittar vi Augustinus, Luther och Watson, i Aristoteles Frans av Assisi, Rosseau, Piaget, Freinet, Montessori och Korczak. Alla utgick de från en åsikt. Den första som faktiskt satte sig för att ta reda på vilken av de två grundsynen som fungerade bäst var Douglas McGregor, som i 1960 publicerade en bok, the Human Side of Enterprise, där han visade att Aristoteles grundsyn hade flest positiva effekter inom arbetslivets psykologi. Wendy Grolnick tog samma utgångspunkt och fick samma resultat inom föräldraskap. Det har sedan tillkommit en mängd studier som tittar på detta inom skolan, till exempel (texten fortsätter under referenslistan):
Núñez, JL & León, J (2015). Autonomy Support in the Classroom A Review From Self-Determination Theory. European Psychologist 20(4):275-283 DOI: 10.1027/1016-9040/a000234
Roth G, Assor A, Niemiec CP, Ryan RM & Deci EL (2009) The Emotional and Academic Consequences of Parental Conditional Regard: Comparing Conditional Positive Regard, Conditional Negative Regard, and Autonomy Support as Parenting Practices. Developmental Psychology 45(4) 1119–1142
Assor, A., Kaplan, H., & Roth, G. (2002). Choice is good, but relevance is excellent: Autonomy-enhancing and suppressing teacher behaviours predicting students’ engagement in schoolwork.The British Journal of Educational Psychology, 72, 261–278.
Black, A., & Deci, E. (2000). The effects of instructors’ autonomy support and students’ autonomous motivation on learning organic chemistry: A self-determination theory perspective. Science Education, 84, 740–756.
Boggiano, A. K., Flink, C., Shields, A., Seelbach, A., & Barrett,M. (1993). Use of techniques promoting students’ self-determination: Effects on students’ analytic problem-solving skills. Motivation and Emotion, 17, 319–336. doi: 10.1007/bf00992323
Bonneville-Roussy, A., Vallerand, R. J., & Bouffard, T. (2013).Autonomy support and passion in educational persistence. Learning and Individual Differences, 24, 22–31
Chirkov, V. I., & Ryan, R. M. (2001). Parent and teacher autonomy support in Russian and US adolescents: Common effects on well-being and academic motivation. Journal of Cross-Cultural Psychology, 32, 618–635. doi: 10.1177/0022022101032005006
Det finns alltså ett tydligt vetenskapligt stöd för att arbeta autonomistödjande och inte lydnadsorienterad inom skolan. Ändå pågår debatten i varenda personalrum, i varenda debattartikel i Skolvärlden och i skolpolitiken. En del debattörer, som Hamid Zafar (ja, jag vet att han är deplattformad, och med god grund, men han har varit tydlig förespråkare för auktoritära metoder inom skolan och haft en väldigt stor plattform att vara det på), har en tydlig lydnadsförväntan trots den forskning som finns. Och vissa metoder i skolan, som Pax i skolan, har utvecklats för att öka just lydnaden.
Skollagen är tydlig. Lydnad är inget mål. Faktiskt nämns inte lydnad med ett enda ord i skollagen. Däremot nämns motsatsen som ett av skolans övergripande mål:
Skollagens 1 kapitel, 5e paragrafen: ”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor”.
Läroplanen är ännu tydligare: ”Eleverna ska kunna orientera sig och agera i en komplex verklighet med stort informationsflöde, ökad digitalisering och snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska information, fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ”.
Och: ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”.
Och: ”Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet”.
Ingenstans står det att skolan ska fostra elever till lydiga samhällsmedborgare. För lydnad är motsatsen till att tänka själv och ta egna beslut. Och det är vad vi vill att barn ska växa upp till att kunna som vuxna.
Jag tror dock att debatten har pågått så länge för att det inte handlar om en debatt där jag kan övertyga åsiktsmotståndare. Jag tror att det handlar om betydligt djupare strukturer i vårt sätt att fungera på som människor. Jag har skrivit om min egen forskning vid Birmingham City University kring detta i min bok Etik i omsorgen, och kring skolan kommer det snart en bok av David Edfelt och jag där vi tar utgångspunkt i Michael Tomasellos teoribildning kring moral och evolution och i min forskning i hur pedagoger tänker i krissituationer.
Det verkar som om vissa av oss har lydnadsförväntan som default och andra autonomistöd. Vi kan alla tänka på båda sätt, och gör det i olika situationer, men vår första impuls i pedagogiska situationer är ofta den samma varje gång. Jag kanske inte behöver berätta att min default-tanke är autonomistöd. Men jag träffar ofta på personer vars default-tanke är lydnadsförväntan. Som när någon frågar: ”Ska inte barn lyssna på sina föräldrar?”
Klart att barn ska lyssna på sina föräldrar. Men lyssna och lyda är inte samma sak. Jag lyssnade alltid på mina föräldrar, men jag lydde dem inte alltid. Inte som liten (på grund av bristande förmåga), jag lydde en del som låg-stadie- och mellanstadiebarn, men sällan som högstadiebarn och ungdom. För mitt uppdrag i barndomen var att växa och bli självständig, inte lydig. Men i frågan ovan döljer det sig en lydnadsförväntan.
När jag frågar den som ställer mig en fråga som den ovanför om de lydde sina föräldrar och lärare erkänner de oftast att det inte alltid gjorde det. Och frågar jag dem om det hade varit bättre om de hade lytt blir svaret ofta att det hade det nog inte. För även den som förespråkar auktoritära metoder allra mest i skolan vill inte lyda själv. Moral är bra. Dubbelmoral är dubbelt så bra.
Jag tycker på bakgrund av skollagen, läroplanen och den forskning jag redovisat ovan, att vi behöver utöka autonomistödet i skolan. Vi behöver träna elever i att ta bra beslut. Inte träna dem i att lyda. Vi tränar autonomi genom att erbjuda en bra struktur att välja inom. Valmöjligheter varje dag. Även det har vi forskning kring:
Jang, H., Reeve, J., & Deci, E. L. (2010). Engaging students in learning activities: It is not autonomy support or structure but autonomy support and structure. Journal of Educational Psychology, 102(3), 588–600. https://doi.org/10.1037/a0019682
För det ska vara autonomistöd och autonomiträning. Jag förespråkar inte en låt-gå-pedagogik utan en planerad pedagogik i syfte att träna självständighet. Precis som skollagen. Det blir bra.