Om Pax i skolan

Just nu sprids metoden Pax i skolan till fler och fler skolor. Det är en manualbaserad metod på klassnivå för att skapa lugn i klassrummet. Det låter ju jättebra. Fast den sprids ofta utan att någon tar sig tiden att kasta en kritisk blick på metoden. Ibland beskrivs den till och med som en lågaffektiv metod. Det er det verkligen inte. Pax i skolan är en svensk version av Good behavior game, en amerikansk metod med bas i tillämpad beteendeanalys. Tillämpad beteendeanalys är kärnan i de flesta moderna behavioristiska metoder, även i kbt, kognitiv beteendeterapi. Pax i skolan säger sig inte ha aversiva inslag, som straff och liknande, utan enbart använda sig av förstärkningar. Det gäller de flesta moderna metoder i den traditionen. Fast vi kan absolut diskutera om utebliven förstärkning eller belöning inte är straff. Det kan iallafall upplevas så. Behaviorister betecknar till och med det att en belöning tas bort som negativt straff. Men använder det ändå.

I Pax i skolan delas eleverna in i grupper. I varje grupp måste alla elever lyckas uppföra sig (vara lugna, inte säga emot läraren) i en fastlagt period för att få delta i en rolig klassaktivitet. De grupper där någon elev stör får inte. De som stört för mycket måste se på att de andra har aktiviteten. De får inte vara med. De barn jag pratat med som utsatts för detta har absolut upplevt det som ett straff. Till och med som ett kollektivt straff. Skollagen tillåter enligt Skolverket inte straffande metoder.

Det är ett av ett antal problem med Pax i skolan. Några är helt grundläggande problem med barnsyn och skolans roll, andra handlar mer om effekter och bieffekter. Men vi kan ta dem ett i taget.

Funkar Pax i skolan?

Nja. Det beror på vad vi menar med funkar. Det finns ett antal studier som visat att det blir lugnare i klassrummen om man kör Pax i skolan. Eleverna blir i genomsnitt lydigare. Fast lydnad är inget mål i skollagen. Tvärtom är skollagen tydlig med att skolan ska fostra till självständighet. Motsatsen till lydnad. Så vi kan absolut fråga oss om en metod med syfte att öka lydnaden hos eleverna bör finnas i svenska grundskolan. Jag har skrivit en del om lydnad tidigare, även här på bloggen. För det är viktigt att förhålla sig till. Att Pax i skolan är en metod för att uppnå lydnad i skolan är ett grundläggande problem. Det finns inget lydnadsmål i skollagen. Och lydnadsfokuserade metoder har inte jättebra långtidseffekter, varken på beteende eller skolprestationer.

Funkar Pax för alla?

Metoden funkar såklart bäst hos de elever som kan leva upp till målen. När elever med hög funktionsnivå, som i vanliga fall inte skulle stöka i klassrummet, får belöningar för att inte stöka i klassrummet är det kanske inte så effektivt. Det blir liksom ingen skillnad. De elever som lätt dras med i stök men inte är störiga om det är relativt lugnt kan såklart förändra sitt beteende av metoden, om lugnet i klassen ökar. De elever som reagerar på krav de knappt kan leva upp till kan ha nytta av att även skolans personal måste vara lugna i klassrummet när de jobbar med Pax (det är kanske den stora effekten; att pedagogerna blir lugnare). Men de elever där skolans krav på att sitta stilla och jobba är alldeles för stora för att de kan klara av det har såklart inte nytta av metoden. De utsätts för nederlag efter nederlag och får inte de belöningar andra elever får. Men de får se på.

Pax i skolan tar inga hänsyn till funktionsnedsättningar. Att belöna elever utan funktionsnedsättningar för att de lyckas med det elever med funktionsnedsättningar inte kan är såklart diskriminering. Det kan vara att belöna elever för att hålla tillbaka impulser. Något elever med adhd inte kan (svårigheter med impulskontroll är ett diagnoskriterium). Eller att belöna elever för bra socialt samspel, något som autistiska elever har svårt för (igen ett diagnoskriterium). Elever med adhd og autism finns i vanliga skolor. Minst 5 % av alla elever i svenska grundskolan har en adhd-diagnos. Minst 1 % har en autismdiagnos. Svensk lagstiftning är tydlig: Man får inte diskriminera någon på grund av funktionsnedsättningar. Pax i skolan är ett systematiskt sätt att diskriminera elever med dessa funktionsnedsättningar. Och inte bara det. Eftersom klassen delas in i grupper straffas eleverna kollektivt. Om en elev i gruppen inte uppför sig får inga i gruppen vara med på den roliga klassaktiviteten. Om den eleven har antingen adhd eller autism och inte lyckas därför att kraven gäller socialt samspel, aktivitetsnivå eller impulskontroll (precis de krav som används i Pax i skolan) pekas just den eleven ut. Drar på sig de andra elevers ilska. Blir den ingen vill vara i grupp med. Stigmatiseras. Detta påverkar såklart självkänslan negativt.

Och hur är det med elever i olika åldrar?

Pax i skolan är till för lågstadiet och de flesta av de studier som visat positiva resultat är utförda i lågstadiet. Fast det pratas både i skolan och bland psykologer om att metoden bör utökas till mellan- och högstadiet. Fast där får vi nog problem. Metoder som syftar till lydnad kan funka hyfsat bra i lågstadiet, men är svåra att få att funka hos äldre elever. Varför? För att äldre elever ska frigöra sig. Bli självständiga. Vägra inordna sig. Det är tonåringars jobb. Vissa börjar lite tidigare, till och med. Så när vuxna kräver lydnad av tonåringar blir det problem. Uppror. Fusk. Att gå under radarn. Så funkar människan. Erfarenheter från danska skolor som införde en liknande men skolövergripande metod, PALS, för några år sedan är att metoden kan fungera i lågstadiet, men redan under mellanstadiet blir det svårt, och i högstadiet kan det bli direkt myteri. Eleverna börjar strunta i belöningarna. De börjar ifrågasätta skolans auktoritet och pedagogiska ram. Det innebär att skolans personal hamnar i motsatsposition till eleverna. Att den pedagogiska alliansen inte finns. Även hos de som lyckas få belöningarna.

Det finns ytterligare ett problem kopplat till ålder. En studie av Roth och kollegor från 2009 visade att barn som växt upp med att de fick uppmärksamhet och belöningar när de gjorde rätt, men inte när de inte gjorde, hade betydligt lägre självkänsla vid 16 års ålder än andra barn. Varför? Kanske för att de aldrig känt att de duger som de är, bara när de gör rätt. Detta är helt centralt i Pax i skolan. Du måste förtjäna roliga gruppaktiviteter. Det finns alltså forskning som tyder på att metoder som Pax i skolan ger eleverna låg självkänsla på sikt.
Dessutom finns det mängder med forskning som visat att belöningspedagogik minskar det beteende vi belönar på sikt. Det finns nog ett antal orsaker till det, både direkta negativa effekter som undermining effect (att belöningar minskar tendensen att göra det du belönas för när belöningen fasas ut), men även regelrätta biverkningar. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Läs gärna den.

Så på frågan om metoden funkar tycker jag att vi får säga nja. Lite som att kissa i byxorna när man fryser. Uppnår målet lydnad snabbt för vissa elever, men till ett pris vi måste diskutera om vi vill betala. För vill vi inte betala priset kvittar det faktiskt hur bra metoden fungerar.

Och hur är det med samtycket?

Mitt allra största problem med Pax i skolan handlar dock om samtycke. Pax i skolan är en metod utvecklat av psykologer som implementeras med stöd från psykologer i skolan. Svenska psykologer jobbar sedan 1998 enligt Yrkesetiska principer för nordiska psykologer. Principerna har sedan översatts och antagits av alla europeiska psykologförbund i samarbetsorganet EFPA. I en av principerna, den om Rättigheter och värdighet, beskrivs att psykologer alltid arbetar med informerat samtycke. I alla interventioner en psykolog genomför krävs att de som utsätts för interventionen har fått information om positiva och negativa aspekter av interventionen, så personen kan välja att delta eller inte. Dessutom ska personen alltid ha möjlighet att dra tillbaka sitt samtycke.
Pax i skolan bygger inte på samtycke. Interventionerna är klassinterventioner, vilket innebär att det inte är möjligt för en elev att inte delta. Förhoppningsvis informeras vårdnadshavare om interventionen, men de ges som utgångspunkt inte möjlighet att kräva att deras barn undantas. Kanske kan en klass slippa Pax i skolan om tillräckligt många vårdnadshavare vägrar. Men rent praktiskt är det nog majoriteten föräldrar som bestämmer. Det är inte så psykologer i vanliga fall arbetar.
Psykologer är legitimerade av Socialstyrelsen. De arbetar alltid under sin legitimation, även när de arbetar i skolan. En del av deras arbete är enligt Skolverket och Socialstyrelsen hälso- och sjukvård. Det gäller till exempel psykologiska utredningar av elever och stödsamtal. Andra delar, som det hälsofrämjande och förebyggande arbete, behöver inte vara hälso- och sjukvård. Det gäller till exempel stöd till lärare och förebyggande insatser kring rökning och droger. Men de arbetar ändå alltid under legitimation och enligt de yrkesetiska principer för nordiska psykologer. Det betyder att vanliga regler för samtycke såklart alltid gäller.
Skolan har ingen tradition för att inhämta samtycke för skolinsatser. Orsaken är kanske skolplikten. För den vanliga skolvardagen kräver inget samtycke eftersom vad skolan ska syssla med är reglerad i skollagen. Vårdnadshavare kan såklart ha åsikter kring innehåll etc, men så länge skolan håller sig inom vad läroplanen och skollagen beskriver att den ska syssla med har de inte många påverkansmöjligheter. Vårdnadshavare kan däremot motsätta sig innehåll i skolan som bryter mot skollagen och läroplanen. Då har de möjlighet att anmäla till Skolinspektionen, som sedan kan ålägga skolan att ändra sig. Det skulle till exempel kunna gälla om en lärare använde undervisningsmaterial som förespråkade diktatur, eftersom både skollagen och läroplanen är tydliga med att skolan ska främja demokratin. Likadant kan vårdnadshavare anmäla skolan för diskriminering och kränkning, händelser skollagen förbjuder.
Pax i skolan införs oftast utan samtycke, precis som de flesta pedagogiska insatser i skolan. Fast Pax i skolan skiljer sig markant från andra pedagogiska insatser. Dels är Pax i skolan handlett av psykologer, dels är det en psykologisk intervention som bygger på tillämpad beteendeanalys, en psykologisk tradition som är basen för mycket psykologisk och psykiatrisk behandling, inklusive kbt. Vi skulle aldrig acceptera att någon behandlas med kbt utan dennes samtycke, precis som vi inte accepterar att någon tvångsbehandlas med medicin utan att en domstol får bedöma om personens behov är så pass stort att tvångslagstiftning får gå in. För i Sverige får vi inte behandla med tvång med mindre väldigt specifika förutsättningar finns, förutsättningar som finns beskrivna i tvångslagarna LVU, LPT, LVM eller LRV. Det finns inget utrymme för tvång i skollagen. Uppfyller eleven skolplikten genom att vara i skolan får inte annan tvång användas. Och skolplikten får inte, som i tvångslagarna ovan, säkras med polishandräckning. Tvång definieras i lagen som åtgärder mot personens samtycke.
Så både lagen och de Yrkesetiska principer för nordiska psykologer är tydliga med att psykologer måste säkra att den som är föremål för psykologiska insatser samtycker till insatserna.
Samtycke består såklart av att säga ja till att delta. Men även av det ständiga samtycket: att säga ja till att fortsätta delta. I psykologisk och medicinsk behandling kan en person såklart alltid dra tillbaka sitt samtycke, och då måste behandlingen omedelbart upphöra. Eftersom Pax i skolan är en metod inom kbt-paraplyt precis som andra psykologiska behandlingsmetoder, och Pax i skolan leds av legitimerade psykologer, måste eleven och föräldrarna såklart alltid ha möjlighet att säga nej till att eleven deltar i insatsen och möjlighet att dra tillbaka sitt samtycke, varefter insatsen omedelbart måste upphöra. Fram för allt för att Pax i skolan syftar på att ändra barnets beteende med hjälp av metoder utvecklade i syfte att ändra just beteende.

Vad betyder allt detta?

Det ska inte vara en hemlighet att jag inte tycker att Pax i skolan är en bra metod. Inte för att jag har ett generellt motstånd mot tillämpad beteendeanalys. För det har jag inte. Kbt är den mest effektiva psykologiska behandlingen vi har vid ett flertal psykiatriska tillstånd, och har en självklar plats, precis som andra behandlingsmetoder på samma grund, som dbt (dialektisk beteendeterapi) och act (acceptance and commitance therapy). Men dessa metoder skulle vi aldrig använda på människor som inte själva sökt hjälp och tydligt gett sitt samtycke till behandlingen.
Att använda sig av psykologiska behandlingsmetoder i syfte att uppnå lydnad hos barn eller vuxna som inte själva valt metoden, inte sökt hjälp och inte ges möjlighet att ge eller ta tillbaka sitt samtycke är ett problem, vara sig man kallar metoden Pax i skolan eller vad som helst annat. Oberoende om metoden har sin grund i tillämpad beteendeanalys, psykodynamisk teori, neuropsykologi eller vad som helst annat.

Man skulle kunna använda samma argument mot införande av lågaffektivt bemötande i skolan. Fast det skulle inte hålla. Lågaffektivt bemötande syftar till att ändra lärares beteende så att de blir bättre på att hantera konflikter. Just den typen av insats nämns, i motsatts till insatser som Pax i skolan, specifikt i Socialstyrelsens och Skolverkets Vägledning för elevhälsan som exempel på skolpsykologers insatser. Att arbeta med lärares bemötande kräver såklart också samtycke, som alla psykologinsatser. Vill inte läraren delta är hen såklart inte tvungen. Vill inte läraren arbete lågaffektivt är det en fråga för arbetsledningen. Läraren kan söka annat jobb eller sluta jobba, eleven är omfattad av skolplikten och har inte samma möjligheter. Den stora skillnaden här är vem vi arbetar med. Pax i skolan syftar till att ändra elevens beteende, lågaffektivt bemötande syftar till att ändra skolpersonalens beteende.

Jag har skrivit denna text av en orsak. Det handlar inte om att jag vill motarbeta trygghet och studiero i skolan. Det vill jag inte. Klart att trygghet och studiero är viktigt. Allas trygghet. Även elever med särskilda behov. Elever med funktionsnedsättningar. För även de finns i skolan. Pax i skolan tar inte hänsyn till detta, och till de rättigheter dessa elever har enligt Barnkonventionen, Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och Skollagen. Främst rättigheten att inte bli kränkt och rättigheten att inte bli diskriminerad. Därför kan vi såklart inte oreflekterat ta in en metod i skolan som ofta innebär diskriminering av elever med funktionsnedsättningar. Mitt arbete de senaste 20 åren har primärt handlat om att säkra att barn och personer med funktionsnedsättningar får tillgång till sina mänskliga rättigheter. För vi har en tendens att glömma bort dem. Just därför har vi fått de två konventioner. Deklarationen om mänskliga rättigheter räckte inte när det gäller barn och personer med funktionsnedsättningar.

Har du barn med funktionsnedsättningar som går i en skola som har infört Pax i skolan och du upplever att ditt barns självkänsla minskar eller att hen är ledsen för att hen inte får delta i de roliga gruppaktiviteterna eller till och med mobbas och stängs ute av de andra eleverna för att hen förstör för dem bör du såklart ta kontakt med skolledningen. Fråga hur skolan säkrar sig att ditt barn inte utsätts för krav hen inte kan leva upp till på grund av sin funktionsnedsättning. Ifrågasätt att barnet straffas och att barn straffas kollektivt. Ifrågasätt att just ditt barn stigmatiseras som den som sabbar för de andra eleverna. Påpeka att skollagen är tydlig med att barn med funktionsnedsättningar ska erbjudas stöd, inte utsättas för diskriminering. Och vägra ditt samtycke om de svar du får inte är tillräckligt bra. Om du anser att skolan inte tar hänsyn till dina synpunkter kan du kontakta Skolinspektionen, den myndighet som har som uppdrag att övervaka att skolan följer lagen.
Det kan även vara en idé att prata med skolpsykologen. Skolpsykologen bör ha kunskap om funktionsnedsättningar och hur det påverkar barn att uppleva sig stigmatiserade och exkluderade från gemenskapen. Skolpsykologen känner såklart också till lagar och yrkesetiska principer kring samtycke, och vet att hen kan anmälas till både IVO och Psykologförbundets etikråd om hen struntar i ditt och ditt barns samtycke.

Tillägg den 26/10 2020:
Bloggposten har nu på fjärde dagen delats över 200 gångar och har lästs av tusentals människor. Många har hört av sig direkt till mig och i kommentarsfält och hållit med. Många har upplevt att deras barn kommer nedtryckta hem från skolan därför att de inte fått vara med på belöningsaktiviteter, och sedan även utsatts för andra elevers kommentarer om att de är mongo och damp-ungar och att det er deras skull att kompisarna inte fick vara med. Detta är fakta. Det händer i verkligheten.

Vissa psykologer har gått i taket. Såklart de som säljer metoden och de som på andra sätt investerat i metoden (genom att de genomfört studier av effekten etc), men även allmänna förespråkare för tba. Anmärkningsvärt få skolpsykologer som faktiskt jobbar med pax i skolan på sina skolor har hört av sig, och bara några få lärare som använder metoden i klassrummet. 

Vilka argument har framförts? Huvudkritiken har gått på att jag beskriver att metoden bygger på kollektiva straff. Många psykologer har skrivit att det gör den inte, och sedan beskrivit metoden, där de beskriver just kollektiva straff. Vissa har förminskat straffen genom att säga att det gäller småbelöningar, inget viktigt. Vilket tyder på att de missförstått kritiken. Kritiken handlar inte om att vissa elever inte får belöningen, men att vissa elever inte får vara med. Att bli utesluten av gemenskapen är det kraftigaste straffet vi kan utsätta en människa för. 

Fast konstigt nog har de flesta kommentarer från psykologer investerade i metoden gällt evidensen. Jag har faktiskt inte ifrågasatt den. De studier som finns finns faktiskt. De är generellt inte av hög kvalité, till exempel oftast utfört av de som säljer metoden (ett nogo i vetenskapliga sammanhang) och oftast med lydnad som utfallsmått. Dessutom har man sett problemet med kollektiva straff i något av forskningen: De skriver:

”In general, teachers and children were satisfied with the program, although some children had difficulties to accept that cards were withdrawn from their team without the child himself violating a GBG rule.”

Men egentligen kvittar evidensen. Min kritik handlar inte om huruvida Pax i skolan fungerar. Den handlar om att vissa elever upplever Pax i skolan som ytterligare ett nederlag. Och den handlar om att vi använder oss av en metod som beskrivs som en effektiv psykologisk intervention utan att säkra samtycke och möjligheten att dra tillbaka detta.

Konstigt nog har kommentarerna kring samtycke varit få. De som finns har handlat om att skolan inte behöver samtycke till det skolan tycker ska hända där. Det är såklart inte sant. Skolan behöver samtycke till det som går utöver det som beskrivs i Skollagen. Till exempel om skolan vill använda sig av en medicinsk intervention. Några få har handlat om att psykologer inte behöver samtycke när de inte träffar barnen. Låt oss ta ett exempel: Skolläkaren har kommit på att vi kan minska stök i klassen genom att ge alla barn centralstimulerande medicin. De får då lättare att koncentrera sig. För så är det faktiskt. Det är så vi medicinerar barn med adhd. Men även andra barn har nytta av centralstimulantia. Skolläkaren anser att läraren kan dela ut medicinen. Då behöver hen nämligen inte samtycke.

Vi är förhoppningsvis överens om att det inte skulle vara ok. Och jag fasthåller att exemplet är väldigt nära Pax i skolan. En psykologisk intervention handlett av psykologer, men där lärarna utför interventionen. En intervention som inte finns beskriven i skollagen. Och där målet är att ändra elevernas beteende.
Som jämförelse säkrar vi såklart alltid samtycke vid användandet av andra specialpedagogiska metoder med syfte att ändra elevers beteende, som TEACCH i särskolan, och CPS.