I dag är det begravning inte så långt från var jag bor. En ung person med autism begravs. Hen tog livet av sig innan jul genom att hoppa från femte våningen.
Det är en tragisk historia. Hen har sedan gymnasiet haft insatser från arbetsförmedlingen, men ingenting har funkat. Till slut fick hen provjobba på Samhall. 3 månaders jobb med trappstädning. Funkade det skulle hen kunna få anställning på Samhall. Hen sa själv att det kanske inte var vad hen drömt om, men hen trivdes. Hen berättade att hen gärna städade samma trappor fram till pensionen. Efter några veckor fick hen veta att hen inte skulle fortsätta städa trappor, utan prova på andra jobb. Hen tog det beskedet ganska dåligt. Hen har autism och är inte så bra på att hantera förändringar.
Stressen att veta att hen skulle flyttas runt blev svår. Det tog sig bland annat uttryck i att hen sov på jobbet mellan uppdragen.
Hens anhöriga kontaktade arbetsförmedlingen om utvecklingen och om att hen var stressad och pratade om att ta livet av sig. De förde dock inte informationen vidare till Samhall. Istället åkte hens handläggare på Samhall ut och tog ett samtal med hen på arbetsplatsen. Direkt efter mötet gick hen upp på femte våningen i huset bredvid och kastade sig ut.
Vi vet inte vad som sas på mötet. Och jag klandrar inte tjänstemannen som framförde eventuella beslut. Det är ett resultat av att Samhall förändrats. Samhall skapades för att skapa möjligheter för personer som denna unga person att försörja sig, att finnas på arbetsmarknaden. I början var det en stiftelse, men från 1992 är det ett aktiebolag, som måste prestera en vinst på 5 % av omsättningen. Riksrevisionsverket och Statskontoret har pеpekat att statens vinstkrav på Samhall omöjliggör det som från början var kärnuppdraget: Att skapa meningsfulla och utvecklande arbeten för personer med funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga. Det vi ser i dag är att fokus bytt från den målsättningen till att få personer med funktionsnedsättningar eller språkbrister vidare in på den ordinarie arbetsmarknaden.
Det innebär att personer som inte har förutsättningarna för att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden på sikt inte erbjuds jobb på Samhall. Eller att de, som personen som begravs i dag, pressas till förlopp som inte tar hänsyn till personens funktionsnedsättning. Lyckligtvis slutar inte alla förlopp på Samhall som detta. Men det räcker att ett gör för att vi måste fundera över vilket samhälle vi vill ha.
Jag vill inte ställa olika grupper mot varandra. Det är bra att personer med språkbrister får arbetsträning och en väg in på den ordinarie arbetsmarknaden. Men varför inte skapa en egen verksamhet för det uppdraget? Varför har det blivit så att man ska kunna mycket mer i dag för att få jobba på Samhall än för 20 år sedan? Är det det i dag härskande förakt för svaghet som också tar sig uttryck i mängder med negativa beslut om stöd enligt LSS, eller handlar det om att personer med funktionsnedsättningar kostar pengar? Det vet vi inte. Men jag hoppas att vi kan komma överens om att begravningen i dag inte är något vi vill se mer av. Jag tror absolut att vi kan bättre.