Senaste tiden har Statens institutionsstyrelse (SiS) varit i media igen. Även denna gång för övergrepp. Jag har skrivit om detta förut, men det tål att upprepas. Denna gången tänker jag skriva några inlägg om begreppet avskiljning. För det är helt centralt för att förstå vad som pågår och den debatt som utspelar sig.
Sverige har av FNs Barnrättskommitté och av Barnombudsmannen vid upprepade tillfällen kritiserats för användning av avskiljning inom statliga ungdomsvården. Senast har FNs Barnrättsskommitté i frågorna till Sverige i samband med den kommande (2022) periodiska rapport om barns rätt i Sverige ställt frågan hur Sverige arbetar mot att förbjuda användandet av isolering, bältning och avskiljning inom barnpsykiatrin, omsorgen om barn med funktionsnedsättningar och alla andra institutioner (vilket inkluderar den slutna ungdomsvården). FN anser alltså att dessa metoder inte ska finnas i verksamheter för barn.
Ändå ifrågasätts befogenheten att använda sig av avskiljning inte från svenskt politiskt håll. Argumenten som använts för att upprätthålla och använda avskiljningar har varit att det är nödvändigt, och att risken för nerbrottning och fasthållning i så fall skulle öka. Dessa argument har ingen empirisk bakgrund, utan har tillbakavisats i forskning (Day 2002).
Begreppet avskiljning beskrivs i Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, 15 c §, således:
”Den som omfattas av bestämmelserna i 15 § får, om det är särskilt påkallat på grund av att den unge uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till ordningen, hållas i avskildhet. Den unge ska då stå under fortlöpande uppsikt av personalen och ha möjlighet att tillkalla personal. Han eller hon får inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än fyra timmar i följd”.
Lagen beskriver således enbart situationen när barnet är avskiljt, inte processen som föregår avskiljningen. Detta är ett problem. De särskilda befogenheter som nämns i Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga beskriver inte insatser i form av fysisk fasthållning, nerläggning eller att föra en person mot sin vilja till avskiljningsrum. När de inte står som befogenheter innebär det att de i princip är olagliga, med mindre det är en nödsituation. Och nödvärn är inte situationer vi planerar och förväntar oss återkommande, det är oförutsedda situationer där det finns risk att någon skadas. Inte situationer där någon säger nej till personal. Dessutom kan det att föra ett barn med makt mot dess vilja till ett avskiljningsrum aldrig vara nödvärn. Nödvärn handlar om att avbryta en situation, inte handlingar i syfte att uppnå andra mål (som förflyttningar).
Det finns således två problem med begreppet och den praxis som benämns som avskiljning: Processen att placera ett barn i avskiljningen, och den isolering som kritiserats av FNs Barnrättskommitté och Barnombudsmannen.
I denna text tänker jag förhålla mig till processen att placera barnet i avskiljningen. Isoleringen tar jag upp i en senare bloggpost.
Processen att flytta ett barn eller en ungdom till avskiljningsrum eller liknande beskrivs inte i lagen och inte i SiSs kommunikation till allmänheten. Det innebär att det finns möjlighet att missförstå vad en avskiljning är. Ofta när politiker uttalar sig bedömer jag att deras förståelse av begreppet avskiljning motsvarar att be ett barn gå till sitt rum. Och det kan vi ju inte ha problem med, eller hur? Fast avskiljning inom SiS är någonting helt annat.
Jag har bevittnat att antal situationer där avskiljning inletts och har i handledning gått igenom många fler avskiljningsförlopp med den involverade personalen. Jag har dessutom genomgått alla avskiljningsrapporter från SiS gällande andra halvåret 2015, totalt 344 stycken.
Det vanligaste förloppet i en avskiljning är att det uppstår en konflikt mellan personal och barn. Vid genomgång av avskiljningarna inom SiS i andra halvåret 2014 är 303 av 344 av denna karaktär. Det motsvarar 88 %. Konflikten mellan barn och personal gäller i de allra flesta fall att barnet får en tillsägelse eller nekas något barnet ber om. Denna bild motsvarar den internationella forskning som finns; 88 % av alla förstareaktioner från personals sida i potentiella konfliktsituationer i ungdomsvård är tillsägelser, som i 74 % av situationerna leder till eskalering av konflikten (Fraser, Archambault & Parent 2016).
I det tjafs som sedan uppstår hotar barnet personalen, slår ut efter personalen eller skader sig själv, varefter personalen använder fysiska metoder för att fysiskt föra barnet till avskiljningsrummet, ibland genom att först brotta ner och hålla fast, sedan föra. Av de 344 rapporter jag gått igenom beskriver endast 4 att barnet går frivilligt med personalen.
Det innebär att en enorm majoritet, upp mot 99 %, av avskiljningssituationerna innebär en fysisk intervention från personalens sida, eventuellt med våldsanvändning. Detta är inte reglerad i lagen och ingår därför inte i de särskilda befogenheterna. SiSs sätt att dokumentera avskiljningar registrerar tyvärr inte om våld använts eller graden av våld. Min erfarenhet är dock att en stor majoritet av avskiljningarna innebär våldsanvändning. Det borde SiS se över. Att inte samla in den informationen innebär inte att ingen vet. Bara att vi som vet förväntar att det alltid används våld med mindre annat är beskrivit. Men genom att inte samla in den informationen får inte allmänheten och politikerna det underlag som behövs för debatt och beslut. Det tror jag är en av de största orsakar till att politikerna inte reagerat på kraven från FN.
Varför är detta viktigt? Jo, det finns nära 1000 platser på SiSs ungdomshem. Ungefär 1 av 20 används till barn som är dömda enligt LSU (Lagen om särskild ungdomsvård). Det är ungdomar som är dömda för brott. Resten, ungefär 950, används till att placera barn där barnets handläggare på socialförvaltningen tycker att de ska placeras på SiS. Barnen är omhändertagna enligt LVU (Lagen om vård av unga), den lag som reglerar tvångsplaceringar av barn i familjehem, på HVB-hem och inom SiS. Dessa barn är inte dömda för brott, utan har placerats därför att Socialförvaltningen är oroliga för deras utveckling. En vanlig karriär är att barnet påbörjar sin resa i ett familjehem. Snälla vuxna som ska se till att barnet mår bra. Funkar inte det är det vanligt att barnet placeras på ett HVB-hem. Professionella vuxna (fast ofta utan utbildning i det jobb de har) ska behandla barnet så att det utvecklas bra. Klarar inte HVB-hemmet av barnet hamnar det ofta på SiS. Det är handläggaren som beslutar det. Inte politikerna i socialnämnden, inte en domare. Rättssäkerheten är noll. Barnet kan överklaga att det placerats enligt LVU, men inte att det placerats på SiS. Men SiS får avskilja. Låsa in barnet i ett kalt rum. De flesta barn på SiS är inlåsta på avdelningarna eller i skolan stort sett hela tiden. Det finns många gårdar där staketet är 5 meter högt och även taket är galler. Fönstren går inte att öppna. Det är vardagen för majoriteten av de 950 barn som just nu sitter inlåst på rättsosäkra beslut de inte kan överklaga. Familjehem och HVB-hem får inte låsa dörren. Får inte avskilja. Så varför SiS får låsa in och avskilja barn så unga som 11-12 år är för mig helt oförståeligt. Att det sedan används ganska mycket våld för att lyckas med detta är inget mindre än en allvarlig rättsskandal. Våld som inte är reglerad i lag. Våld som föräldrar skulle dömas för om de gjorde så. Men som våra politiker inte tycker behöver ses över. För de tror det handlar om att be barn gå till sina rum.
Källor utöver de länkade:
Day, D.M (2002). Examining the Therapeutic Utility of Restraints and Seclusion With Children and Youth: The Role of Theory and Research in Practice. American Journal of Orthopsychiatry 72(2), 266-278
Fraser, S.L., Archambault, I. & Parent, V. (2016). Staff Intervention and Youth Behaviors in a Child Welfare Residence. Child and Family Studies 25, 1188-1199