Om altruistiska straff

Om altruistiska straff

altruistiska straff. Det vanligaste altruistiska straffet i skola, vård och omsorg är i min erfarenhet att bortvisa någon. Kanske eleven från klassrummet eller till och med från skolan en vecka, kanske brukaren från gemensamma utrymmen, kanske psykiatripatienten från vanliga avdelningen till rättspsykiatrin. Och i enstaka fall, barnpsykiatripatienten till bunkerliknande sammanhang. Det skedde till exempel i Stockholm nyligen. Bältningar och liknande tvångsåtgärder har ofta samma tema. Läs förresten gärna Autism- och Aspergerföreningens uttalande om just BUP Stockholm. Vi vet att straff inte minskar det beteende vi straffar hos den vi straffar. Oftast ökar det till och med. Ändå använder vi oss av altruistiska straff eftersom det är för andras skull. Oftast utan att vi för den sakens skull ändrar de faktorer som utlöste det beteende vi straffar. Exempel: En person i ett serviceboende vill bestämma vilket tv-program som ska vara på i gemensamma utrymmet. Hen vill se Halv åtta hos mig. Tre andra vill se Rapport. Den första blir högröstad och börjar gapa och skrika. Hen tycker de andra är några jävla nyhetsfascister. Personalen försöker lugna dem, men misslyckas. Man bestämmer sig då för att be den högröstade avlägsna sig och se Halv åtta hos mig i sin egen lägenhet. Allt i syfte att få lugn. Personen som bortvisas från gemensamma utrymmet är boende i serviceboendet och har därför rätt att vara i gemensamma utrymmet. Det ingår i hyran, och man har tilldelats lägenheten på grund av just rätten till ett boende enligt LSS på grund av en funktionsnedsättning. Det är ett problem. Men personalen tycker sig ha rätt att dra in den rättighet personen har på grund av att personen inte sköter sig. Den tendensen har jag skrivit om tidigare, fast i andra sammanhang. Filosofen Rawls ansåg att samhället inte fungerar på grund av regler, men på grund av de kontrakt vi skapar med varandra. Det tydligaste är: Om du uppför sig uppför jag mig. Om du inte uppför dig förlorar jag respekten för sina rättigheter. Problemet med Rawls tänkande är att det bara gäller mellan likvärdiga. Det fungerar fint i trafiken, till exempel. Där är vi överens om att det är ok att köra 10 km för fort (vi polisanmäler iallafall inte dem som kör om oss med lite för hög hastighet). Men om någon kör 150 km/t för fort polisanmäler vi. Han borde fan inte ha körkort! Filosofen Martha Nussbaum anser att Rawls tänkande inte gäller mellan personer som inte är likvärdiga. Ett av hennes exempel är personer med funktionsnedsättning. Om man bor på ett serviceboende är man inte en del av vanliga samhället. Man har inte samma rättigheter till självbestämmande som andra. Man har däremot andra rättigheter, iallafall i Sverige. En av de rättigheter är just rätt till ett särskild boende. Men det betyder också att personal och boende inte är likvärdiga. Då upphör Rawls kontrakt att gälla. Faktiskt kan man säga att personen därför inte behöver uppföra sig. När personalen skickar den boenden upp i sin egen lägenhet är det därför på bakgrund av en missförstått likvärdighet. Och blir genast en otillåten begränsning av den boendes rätt. Även om det är för att skydda de andra boende. Den schweiziska forskaren Dominique de Quervain har forskat i vad som händer i våra hjärnor när vi använder oss av altruistiska straff. Ginsti och Boyd har försökt förklara de mekanismer det handlar om. Det kan du läsa om i min bloggtext om gränssättning. Något de Quervain hittade var att det finns olika kraftiga tendenser att använda sig av altruistiska straff hos olika människor. Men även att den tendensen hängde ihop med graden av dopaminivåökning i hjärnans belöningssystem när man gjorde det. Därför är det olika svårt för oss att låta bli att skicka in deb boende i sin egen lägenhet. Men det innebär tyvärr inte att det är olika hur effekten är. Den är den samma: negativ för både personen och för personalen. I alla fall på sikt. Personalen saboterar den pedagogiska allians som är deras kraftigaste verktyg. Personen som skickas in i lägenheten fylls av ilska eller skam. Och beteendet i de gemensamma utrymmena försämras tyvärr på sikt.]]>