Ibland träffar jag på ärenden där främst barn utsätts för situationer de helt inte klarar av. Man kanske tar med barnet med autism på stan en dag med mycket folk eller på en fest för att träna barnet i att vara bland folk. Eller man väljer att inte använda sig av struktur eller andra anpassningar därför att då tränas inte barnet i att klara sig utan. Om man pratar med föräldrarna eller personalen om det säger de: ”Hur ska hen annars lära sig? Hen måste ju kunna klara sig som vuxen”.
Jag har aldrig riktigt förstått argumentet. Vi bär faktiskt på spädbarn som inte kan gå. Vi ger inte barn rödvin i nappflaskan. Vi anpassar efter vad som är bra för barnet utifrån tanken att barnet inte kan lära sig allt på en gång, utan allt måste komma i lagom takt.
Det är som om att vissa människor tror att barn med särskilda behov lär sig av situationer de inte klarar av. Det tror inte jag. Min erfarenhet är att
Detta stöds av en del forskning, tydligast av Anna van Duijvenvoordes studie om att lära sig av tillrättavisningar eller erkännande, som visar att vuxna. välfungerande människor lär sig av sina misstag därför att de är vana att lyckas, medan barn lär sig av att lyckas, därför att de mest misslyckas. Man kan dessutom generalisera hennes resultat till alla som mest misslyckas (läs: personer med särskilda behov oavsett ålder), vilket är ett utmärkt argument mot tillrättavisningar. Men kärnan i studien är att barn lär sig av situationer de klarar av, men inte lär sig ett smack av situationer där de inte lyckas.
Man kan jämföra det med löpträning. Jag har flera gångar i mitt liv satt mig för att löpträna. Jag har köpt skor och kläder. Ibland har jag kommit iväg några gångar. Men jag får ändå erkänna att jag inte riktigt fått in rutinen att springa. Jag brukar gå för hårt ut och därför lägga av ganska snabbt igen. Tyvärr finns det naturlag kring löpträning: Konditionen förbättras inte av att man inte lyckas löpträna. Man måste faktiskt springa för att öka sin kondition. På samma sätt hjälper det inte att träna ett barn genom att sätta det i situationer det inte klarar av.
Däremot är det bra att skapa situationer barnet klarar av så att barnets stressnivå minskar (ingen lär sig om man är för stressad) och man kan bygga det överskott som behövs för att utvecklas.
Här kanske ligger en viktig aspekt. Ibland träffar jag på människor som verkar tro att barn bara utvecklas genom att vi lär dem saker eller genom riktad träning. Min erfarenhet är att barn utvecklas jättebra på egen hand, men att vi kan öka utvecklingen genom att ge dem rätt ramar, där stressen är låg. Utveckling sker i ett samspel mellan barnet och omgivningen, varför vi måste stimulera lusten att utvecklas och lära sig. Fast inte genom att stressa barnet eller utsätta det för situationer det inte klarar av. Och absolut inte genom att dra in barnet till en träningsbänk många timmar i veckan om barnet inte tycker det är roligt.
