Om att institutionalisera övergrepp

Jag lyssnar på P1 dokumentärs fantastiska serie Vipeholmsanstalten. Historien är såklart inte ny för mig, jag har bott i Lund och pratat med människor som jobbade på Vipeholm när det begav sig, och jag har själv handlett i ärenden kring personer som bott på Vipeholm och efter nedläggningen kommit ut i kommunala boenden. Jag har även jobbat med den skola som finns på Vipeholm i dag. Fast i alla år har jag tydligen missat en viktig poäng: Målgruppen på Vipeholm var sinnesslöa (jag vet, förfärligt begrepp) som var för svåra att handskas med på andra mentalsjukhus. Alltså personer med funktionsnedsättningar och beteendeproblem. Upptagningsområdet var hela Sverige. Varför tyckte man att det behövdes ett ställe som Vipeholm? Jo, för att man behövde en verksamhet som var van att jobba med de som var svåra att hantera. Där användandet av begränsningsåtgärder var vardag. Ett ställe där särskilda befogenheter var orsaken till att stället fanns. Utan någon form för rättssäkerhet.

Vipeholms pedagogik byggde på tvång. Fast dagsschema som alla skulle följa. Var en person utagerande användes tvångströja. Faktiskt var den så pass vanlig att ingen reagerade på dem. Man hade låsta handskor på personer med självskadebeteende. Skötarna hade ändå in på sextiotalet en läderpiska på sig som försvar. Jag har pratat med personer som jobbade på Vipeholm på sextiotalet som berättar att vissa personer var nakna och bodde i kala rum med en galonmadrass på golvet. Mat ställdes in på golvet och personerna förrättade sina behov på golvet. Allt spolades av med vattenslang någon gång om dagen, rummet med personen i. Vissa av de jag pratat med har sedan reflekterat över att de medverkade i övergrepp. Vissa gör inte det. De anser fortfarande att det var nödvändigt.

Jag är glad att Vipeholm inte finns. Jag är dock inte glad att det fortfarande finns verksamheter som bygger på samma tanke. De finns på olika nivåer i samhället. I flera kommuner jag jobbat med har man samlat de 4-6 mest utagerande personer inom LSS på samma boende för att kunna använda sig av metoder vi inte använder oss av i andra boenden. Fasthållningar och förflyttningar. Boenden med få möbler och höga staket. Det är Vipeholm på kommunal nivå, även om det inte finns tvångströjor och läderpiskor. På regional nivå har vi i Sverige möjlighet att flytta psykiatriska patienter under psykiatrisk tvångsvård (LPT) till rättspsykiatriska kliniker även om de inte är dömda. Vi gör det om personen är för svår att handskas med i den vanliga psykiatrin, oftast på grund av utagerande eller självskadande beteende. Jag har sett låsbara handskor användas även senaste åren i rättspsykiatrin, och avdelningarna är låsta oberoende om patienterna är dömda eller flyttade dit för att de är svåra att handskas med.

På statlig nivå har vi Statens Institutionsstyrelse, SiS. SiS skapades för att slå ihop en mängd ungdomsvårdsinstitutioner och missbrukarinstitutioner i en organisation. Främst därför att vi dömer ungdomar till ungdomsvård istället för fängelse enligt LSU (lagen om särskild ungdomsvård), och vi dömer missbrukare till behandling enligt LVM (lagen om vård av missbrukare). Det finns nära 1000 platser på ungdomsvårdsinstitutionerna och nästan lika många på missbruksvårdsinstitutionerna.

SiS har särskilda befogenheter. Personalen där får låsa in de som bor där. Många rastgårdar har höga staket, många även med stakettak på gården. De får använda sig av nedläggningar och avskiljningar. Alltså våld och inlåsning. Det får såklart också kriminalvården. Skillnaden är att alla som placeras i kriminalvården är dömda för brott. På SiSs ungdomshem är ungefär en av 20 dömd enligt LSU. Resten är placerade enligt LVU, alltså omhändertagna på grund av risk för kriminalitet eller missbruk, vissa till och med omhändertagna därför att deras livssituation och familjesituation är problematiskt.

De allra flesta som placeras enligt LVU placeras i familjehem. Vissa placeras på HVB-hem, oftast för att de anses ha så pass stort ett vårdbehov att ett familjehem inte anses räcka till. HVB-hem och familjehem har inte särskilda befogenheter. De får inte låsa in barn och ungdomar, de får inte kroppsvisitera och de får inte använda våld och tvång. Men det får SiS. Och gör det. 38.574 gångar på knappt 1000 placeringsplatser under 2017. Nästan 40 gångar per ungdom och år.

Vem bestämmer att ett barn ska flyttas till SiS? Det gör barnets handläggare på socialförvaltningen. En vanlig socialsekreterare. Inte en domstol. 19 av 20 som placeras på SiS placeras på det viset. Utan någon form for rättssäkerhet. Varför väljer handläggaren att placera på SiS? Ofta för att familjehem eller HVB-hem har gett upp. Inte klarat av att hantera barnet. Inte haft den nödvändiga kompetensen. Ibland placeras ungdomar direkt på SiS. Kanske för att SiS är billigare än de HVB-hem som skulle kunna lyfta uppdraget. Man kan erbjuda billigare vård när dörrarna är låsta och det finns höga staket. Man behöver inte lika mycket personal. Så SiS har samma funktion som Vipeholm hade, men för en annan målgrupp. Samhället placerar ungdomar där för att man behöver en verksamhet som är van att jobba med de som var svåra att hantera. Där användandet av begränsningsåtgärder är vardag. Ett ställe där särskilda befogenheter är orsaken till att stället finns. Utan någon som helst form för rättssäkerhet kring placeringen.

Löser SiS uppdraget bättre än Vipeholm gjorde? Det kan diskuteras. Vi har en del exempel från senaste åren där vi absolut kan ifrågasätta kvalitén på de insatser barn får inom SiS:

Skandaler var för sig, men sammanlagt tecknar de en bild av en statlig myndighet där övergrepp och rättighetsbegränsningar är vardag. Och det är bara exempel, inte en regelrätt genomgång. Den hade varit avsevärt längre. Även Barnombudsmannen har varit ytterst kritiskt till hur barn tas om hand inom SiS. Bland annat har Barnombudsmannen låtit ungdomarna själva komma till tals i sin årsrapport från 2010 I.m sorry – Röster från särskilda ungdomshem.

I början av Vipeholms existens beskrevs det som en bra verksamhet där man tog väl hand om samhällets svagaste. Men redan under 1940-talet kom det fram berättelser om övergrepp. Vipeholm stängdes när samhället valde att stänga alla mentalsjukhus för att ta ett nytag kring funktionshinderomsorgen. Vi hade börjat prata om rättigheter, om omsorg och ett bra omhändertagande. Senaste åren har beskrivningar om övergrepp både på individer och mera generella övergrepp kommit fram. Den aktuella dokumentärserien visar att personer i stor utsträckning dog därför att de inte fick helt vanlig primärvård (man ansåg inte att de var värda det) och tidigare har det visats att man till och med begränsade matmängden för de svagaste så att de dog i svält.

Det går såklart inte att jämföra sådana hemskheter med vad som pågår i SiS. Men vi måste ändå förhålla oss till att båda verksamheter upprättats just för att kunna upprätthålla särskilda befogenheter. Och att båda verksamheter kantas av skandaler kring övergrepp. Att rättssäkerheten kring placeringen är obefintlig. Så frågan är om vi om 50 år berättar den hemska historien om SiS som vi i dag berättar den hemska historien om Vipeholm. Det återstår att se.