Jag sysslar inte med behandling utan med hur människor med särskilda behov kan få rätten att leva som de är. Jag är alltså ganska ointresserat i att bota något, varför jag inte heller någonsin har jobbat med terapi trots att jag är psykolog. Jag hänvisar ibland människor till behandling, men enbart om de själva vill ha den. Det kan vara behandling mot ångest, depression eller tvångsbeteende, aldrig behandling i syfte att bota en funktionsnedsättning. Så även om behandlingsmetoder för autism och ADHD hade varit jätteeffektiva hade jag inte varit särskild intresserad. Sedan har det visat sig svårt att få bra resultat i de studier som gjorts, och då blir jag ännu mindre intresserad.
De föräldrar jag ser som är mest stressade är föräldrar som fokuserar på behandling eller bot, vara sig det är IBT / EIBI eller andra metoder av mera alternativ karaktär, som ljudterapi, neurofeedback och dieter. Måns Möller, som har en son som tränats med IBT, sa en gång i en intervju att han alltid var stressad över att de kanske inte gjort nog. Och sånt gör mig ledsen. Så ska inte livet vara som förälder, och så ska inte livet vara för våra barn.
Vi har fått unika barn med unika förmågor, styrkor, svagheter, knasigheter och personligheter som jag för min del vill att barn ska få rätt att ha. Om jag hade växt upp med att den som var jag inte dög utan till varje pris skulle botats hade jag nog inte heller trott att jag dög. Jag tror på rätten att få vara den man är och omgivningens ansvar att se till att man vet om det som barn.
Det betyder så klart inte att barn inte ska få möjlighet att lära sig. Men det får inte bli det centrala. Och jag har jättesvårt för professionella som kapitaliserar på föräldrars oro och ångest och erbjuder behandlingar som inte är till gagn för barnen. Även de behandlingar som påstår sig vara evidensbaserade (trots generellt dåliga forskningsupplägg där man oftast jämför en tydlig metod med ingen metod) medför inte fler som kommer ut av diagnoserna än bland andra Adam Helles kunnat visa att personer med autism gör utan specifik behandling. Så många föräldrar stressar helt i onödan. Och många barn tvingas till träning många timmar varje dag utan att det på sikt ger dem ett bättre liv. Personligen tycker jag att mina barn duger som de är. Och jag anser att vi som föräldrar alltid bör säkra oss att vi faktiskt anser att barnen duger som de är.
