Jag har ett samarbete med ett av Sveriges största vårdföretag. I ett möte med en högre chef i företaget kom några begrepp upp som jag tycker är geniala. Företaget hade köpt en verksamhet och gått igenom den och upptäckt att en stor del av verksamheten var olaglig och resten olämplig. Så nu söker företaget de nödvändiga tillstånd för att göra verksamheten laglig, och sedan ska vi jobba med att göra allt som pågår där lämpligt.
Jag tycker begreppen går att tillämpa på många dilemman. Nyligen hade jag ett samtal med en kollega som hade gjort något ytterst olämpligt i jobbet men försvarade sig med att det inte var olagligt. Att det var olämpligt tyckte hen inte alls var intressant så länge det var lagligt.
Vi brukar skilja mellan juridik och etik, där juridiken tar hand om frågan om
I mitt arbete förhåller jag mig primärt till lämpligheten. Om något är olagligt ska vi såklart genast upphöra med det, men bara för att det är lagligt innebär det inte att det är ett bra sätt att jobba. Detta ser vi inte minst i verksamheter som har utökade befogenheter, som Statens Institutionsstyrelses institutioner och inom psykiatrin. På samma vis kan man åberopa nödvärn inom LSS eller HVB. Och i Danmark diskuterar vi utifrån Magtanvendelsesbekendtgørelsen inom socialt arbete. Alla dessa befogenheter handlar om att göra något vi egentligen tycker är olämpligt och som skulle vara olagligt i andra sammanhang.
Det tycker jag är en viktig poäng. Utökade befogenheter att använda sig av våld eller avskiljning innebär inte att vi bör använda oss av våld eller avskiljning. Det innebär inte ens att det är nödvändigt. Det enda det innebär är att vi från samhällets sida accepterar olämpliga metoder av antingen historiska skäl (som psykiatrins rätt att bälta) eller av skälet att personen det handlar om har förbrutit sig mot samhällsgemenskapen generellt (som i ungdomsvården eller kriminalvården) eller i situationen (som vid nödvärn).
Jag skulle vilja att vi började diskutera lämplighet istället för laglighet. Lagligheten bygger på politiska beslut tagna av politiker utan särskild kunskap om pedagogik och vård. De bygger deras beslut på den allmänna opinionen och rådgivning från många håll. Om vi, som faktiskt har kunskap om pedagogik och vård, ska kunna påverka utvecklingen lite mer än den allmänna folkopinion måste vi diskutera lämplighet utifrån både etik och effektivitet.
Inom psykologin och medicinen har begrepp som evidens tagit stor plats senaste decenniet. Det är ett sätt att ta kontroll över lämpligheten. Vi ska inte använda oss av metoder som inte fungerar. Det är bra. Fast begreppet är inte så enkelt att hantera, vilket jag skrivit om förut. Så jag vill slå ett slag för etiken som en lika viktig del i lämplighetsbedömningen som evidensen. En bra intervention har effekt och går inte på kompromiss med etik och med respekten för personens autonomi. Den är lämplig.
Just nu träffar jag på tre olika uppfattningar:
- Det jag gör är lagligt och därför bra
- Det jag gör är lagligt och effektivt och därför bra
- Det jag gör är lagligt, effektivt och etiskt och därför bra
Jag hoppas vi kan samlas i den sista kategorin allihopa efter hand.