Jag skrev en blogginlaga och en FaceBookuppdatering kring fasthållningen av en pojke på Malmö Centralstation. Den delades flitigt och många kommenterade positivt. Jag fick dock några kritiska kommentarer. De allra flesta hade samma innebörd: Ingen vet vad som hände innan eller efter den filmen jag kommenterade. Man kan inte uttala sig om man inte har hela bilden. Med det menades att våldet kanske var befogat. Samma tanke får an när man läser uttalande från polisen i Malmö i det inledande skedet. Då uttalade man att man inte tyckte att våldet var olagligt eftersom filmen var klippt.
Jag är något förvånad. En del personer verkar tycka att det kan vara OK att hålla fast en nioårig pojke i fullt känslomässigt kaos om bara pojken gjort något först. Vad detta något är visste vi inte på ett bra tag. Men då började det florera rykten om att pojken och det som visade sig vara hans bror hade spottat på folk på tåget och slagit andra passagerare och tågvärden. Aftonbladet kunde senare visa att det var lögn, utan kom från en FaceBookuppdatering skriven av en ordningsvakts fru. Ordningsvakten uttalade till Aftonbladet att det var rykten inom branschen. Aftonbladet lyckades inte verifiera dessa rykten utan konkluderade att de var rena påhitt.
Fast det är inte det som förvånar mig mest. Att ordningssvakter i denna situation känner sig utsatta och hotade på sina metoder som grupp och yrke är inte konstigt. Därför är det inte förvånande att ryggmärgsreaktionen att försvara handlingen uppkommer. Nej, det som förvånar mig mest är att vissa verkar tycka att våld av den kalibern mot en nioåring i vissa fall kan vara befogat. Och att det ibland gäller även ledarskribenter i DN.
Jag har tidigare skrivit om filosofen Rawls och han tanke om hur samhället fungerar: Om de uppför dig uppför jag mig. Om du inte uppför dig förlorar jag respekten för dina rättigheter. Rawls tanke är att vi inte följer lager och regler till hundra procent utan anpassar vårt beteende till en social norm i syfte att få vara med i gemenskapen. Filosofen och min guru Martha Nussbaum kontrade med att detta enbart gäller personer i likvärdiga relationer. Hon beskrev i sin bok Frontiers of Justice att vissa grupper inte är likvärdiga i samhället och därför inte ingår i Rawls princip. Hon använde exemplen personer med funktionsnedsättningar, utlänningar och djur. Fast det mest närliggande exemplet är barn. Det är klart att barn inte har samma rättigheter som vuxna. Ingen rösträtt, ingen rätt över sin ekonomi och ingen rätt att ta beslut i sina egna liv.
Just därför har barn en egen konvention som beskriver deras rättigheter. Precis som vi har en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, lagar som ska säkra utlänningars särskilda rättigheter och djurskyddslagar.
De kritiska kommentarer jag fick på min analys av videon från Malmö Centralstation verkar alla bygga på tron att Rawls principer gäller. Om någon inte uppför sig får vi ta bort rättigheter. Inte bara genom domslut utan även i situationen direkt. Om någon förbrutit sig mot vad vi alla vet är rätt och riktigt är det OK att brotta ner och hålla fast en skrikande nioårig i fullt kaos. Men nej, så är det inte. För en nioåring är ett barn. Eftersom barn har betydligt färre rättigheter än vuxna kan vi inte behandla barnet som en vuxen. För om man har färre rättigheter än andra kan vi enligt Nussbaums strålande logik inte förvänta oss att man uppför sig.
I situationen har vi dels ett barn, dels en utlänning. Barnet har ändå placerats enligt LVU (ett ytterligare borttagande av rättigheter).
Så vi har en liten nioårig person med betydligt färre rättigheter än andra som får borttagit rättigheten att inte hållas fast och utsättas för våld av en ordningsvakt därför att han rymt från ett HVB-hem för att (visade det sig sedan) vara med sin vuxna bror som rest tillsammans med honom över en stor del av världen för att komma i säkerhet.
Sedan har vi vad lagen säger om maktanvändande generellt. Lagen stipulerar att man i farliga situationer kan använda nödvändigt våld för att undvika ett farligare hot. Det våld som användes i denna situationen övergick i farlighet långt vad pojken hade kunnat åstadkomma. Dels finns risken för att pojken skulle få frakturer (ja, barn har dött i frakturer efter fasthållningar, se exempelvis Kutz rapport o dödsfall efter fasthållningar av barn i USA), det finns risken att han skulle dött i utmattning och adrenalinpåslag (se exempelvis historien om Martin Anderson), och det finns risk för positionell asfyxi (som i berättelsen om Angelika Arndt). Vakten höll till och med pojken för munnen, enligt en av de nämnda kritiker av min inlaga för att förhindra att pojken spottade honom i ansiktet. Detta ökar risken för asfyxi (syrgasbrist) avsevärt. Jag hoppas innerligen att den praxis genast ifrågasätts även bland ordningsvakter. Att riskera någons liv för att slippa få en spottloska i ansiktet är fullkomligt vansinnigt om vi ser till proportionalitetsprincipen. Och igen, detta var et barn, ingen vanlig vuxen vi kan förvänta uppför sig.
Så jag får faktiskt säga at, nej, oberoende vad som hände på tåget, oberoende vad som hände innan och efter filmen, oberoende hur filmen har klippts, är det fel att använda den graden av våld som ordningsvakten använde sig av. Och det är ytterst problematiskt att ordningsvakter försvarar det.<br<
Uppdatering: Läs Oisin Cantwells krönika i ämnet. Strålande!
