Under senaste veckan har Ekot lyft först fasthållningar i skolan och sedan fasthållningar i ungdomsvården. Bra!
I debatten som följde på dessa reportage har jag fått motta mycket positiva tillrop för mina insatser, men även en del negativa kommentarer och en del rena påhopp. Vissa av dessa har varit på Facebook och Twitter, vissa har varit i mail. Gemensamt för påhoppen är att man reagerar på att jag beskrivit problemet ur en moralisk synvinkel.
Jag anser att fasthållningar är fel därför att det är onödigt och livsfarligt. Det innebär i förlängningen att jag anklager de som rekommenderat fasthållningar eller utfört dem för omoraliska handlingar. Och det tycker de såklart är ett problem. Fast i de kommentarer jag fått är argumentet sällan att det är moraliskt rätt att hålla fast. Det gjorde man för 20 år sedan inom holdingterapin och andra galna metoder. Men numera är argumentet att det varken är rätt eller fel, utan enbart nödvändigt.
Det innebär att de personer som försvarar fasthållningar inte anser att det är en moralisk fråga. Och då blir jag riktigt mörkrädd. Vi kanske ska ta några definitioner:
Omoralisk: Personen tycker att det är en moralisk fråga, vet vad som är rätt, men handlar ändå på ett sätt som går emot den moraliska regeln.
Amoralisk: Personen erkänner inte att det är en moralisk fråga utan anser att det är oviktigt att diskutera rätt eller fel.
Vi anser att naturen är amoralisk. Det är inte fel av katten att leka med musen. Det är så det är (amoraliskt). Men det är fel (omoraliskt) av barnet att sätta eld på katten. Så av människan kräver vi moral, men inte av katten.
Det argumentet som oftast används för att flytta diskussionen om fasthållningar ut från det moraliska eller etiska fältet är att det ibland är nödvändigt. Det är ett felaktigt argument. Vi har barnpsykiatriska avdelningar i Sverige utan fasthållningar på tionde året, och vi har skolor, även skolor för barn med särskilda behov, som aldrig skulle få tanken att göra en fasthållning. Vi har HVB-verksamheter utan fasthållningar, och numera även ungdomsvårdsinstitutioner (i Danmark) som använder alternativa metoder till fasthållningar. Vi har jättebra metoder för att förebygga och avvärja våldsamma situationer, och även fysisk metod för hantering av extrema situationer, som inte innebär fasthållningar, som Studio III. Men dessa personer fasthåller argumentet ända in i kaklet.
En person jag genom många år haft stor respekt för raserade den respekten denna veckan genom att först kalla mig en del otrevliga saker, efter att jag efter bästa förmåga svarat honom konkret på frågan hur jag skulle hantera en person med en kniv på en psykiatrisk avdelning. Nämligen att vi skulle tömma lokalerna så ingen skadades. Om situationen var farlig skulle vi såklart ta ifrån hen kniven, men att hålla fast skulle vara helt onödigt, eftersom vi då redan hade avvärjt faran. Att göra en fasthållning med en kniv involverat skulle däremot vara livsfarligt för alla inblandade. Men han ville inte förstå. För då skulle hans uttalande, att fasthållning ibland är nödvändigt, inte gälla, och därmed skulle det godkännandet av fasthållning som uttalandet innebar vara en omoralisk handling. När han vägrade förstå vad jag skrev kunde han hålla fast i att det var en amoralisk handling.
Det är klart att man som människa väljer att undvika att hamna i det omoraliska facket. Omoral innebär utstötning av gemenskapen. Vi har alltid uteslutet tjuven, mördaren och våldsmannen, och även den prostituerade och andra som, även om de inte skadade någon, ansågs utföra omoraliska handlingar.
I min gärning ingår att påpeka fel och brister inom skola, vård och omsorg. Inte för att påpeka bristerna i sig, utan i avsikt att avhjälpa dem genom att erbjuda bättre metod. Jag anser dessutom att det är varje medmänniskas uppdrag att stå upp för de svagaste gentemot den starka. Inte minst vi som i kraft av vår utbildning faktiskt vet vad övergrepp innebär och kan erbjuda alternativ. En intervju kring detta publicerades i veckan i Psykologtidningens nätutgåva. Men det innebär också att den som pekas ut antingen måste vidgå sig sin omoral eller försvara sin amoral. Och då är det inte konstigt att man väljer det sista.
En stor eloge till Christer Pedersen, kommunikationsdirektör på Statens institutionsstyrelse, som genast erkända omoralen i användningen av spotthuva på Ekenäs Ungdomshem. Och inte minst genast såg till att det inte händer igen. Det är så vi måste hantera att bli utställda som omoraliska. Att som vissa kommuner fasthålla ett amoraliskt argument kring de fasthållningar som avslöjades i Ekots granskning av fasthållningar i skolan i förra veckan är direkt skamligt. Det i sig är omoraliskt.
