Om kartan och terrängen

Ett gammalt talesätt är att om kartan inte stämmer med terrängen, är det terrängen som gäller. Det är ingen dålig livsvisdom. Inte minst inom psykologi och pedagogik.

Psykologin är en vetenskap som har som huvuduppdrag att rita en karta över människans sätt att fungera. En bra karta kan både beskriva och förutsäga hur terrängen kommer att se ut. Kartritandet är ett pågående arbete, många olika kartar har tagits fram genom åren, och många av kartorna är väldigt ofullständiga. Vi har lång väg igen innan vi vet hur människan fungerar så att vi kan förutsäga hens beteende och använda kunskapen även i psykologisk behandling som hjälper de flesta som söker hjälp. Bara runt 50 % av alla som får psykologisk behandling blir hjälpta, oberoende vilken terapiform vi använder.

Ibland har kartritarna inte varit överens. Då har vi fått diskutera. Vilken karta gäller i vilka sammanhang? Ibland har vi kunnat komma överens. Oftast tyvärr inte. Störst problem har vi haft när en falang har ansett att deras karta är färdig. Då är det bara att köra. Även om de kör över kollegor som fortfarande brottas med att rita sin karta.

I mitt yrkesutövande har jag primärt sett det hos klassiska psykoanalytiker och hos radikala behaviorister. De anser ofta att vi kan förklara alla mänskliga beteenden utifrån deras älsklingsteori. Senast såg jag en kollega använda metaforen att flygplan trillar ner på grund av tyngdkraften och att det är precis lika enkelt att förstå allt mänskligt beteende om vi har en tillräckligt bra teori, som tyngdlagen, vilken hen ansåg att vi har med inlärningspsykologin. Det roliga i sammanhangen är såklart att flygplan trillar ner på grund av ett samspel mellan tyngdkraft, aerodynamik, tekniska fel typ metalltrötthet, mänskliga misstag och en mängd andra faktorer. Så metaforen var egentligen betydligt bättre än personen avsåg. För självklart kan vi inte förklara allt mänskligt beteende utifrån inlärningpsykologin eller psykoanalytisk teori. Båda teoribildningar bortser från all forskning i beteendegenetik, till exempel. Att påstå att vi kan beskriva allt mänskligt beteende utifrån inlärningspsykologin blir alltså ett vetenskapsfientligt uttalande.

Vi kan såklart inte förklara allt mänskligt beteende utan inlärningspsykologin. Eller utan genetiken. Eller utan evolutionspsykologin. Eller utan psykoanalytisk teori. Eller socialpsykologin, eller neuropsykologin. Vi måste väga samman information från alla dessa forskningsfält på olika sätt beroende på vad vi ska förklara. Troligen fattas dessutom långt över hälften av den kunskap vi behöver än så länge. Kartan är inte färdig.

Problemet är nog mest att en prematur karta där vi fyller ut de vita fläckar med antaganden utifrån sammanhangen aldrig stämmer med terrängen. Då är det lätt att vi glömmer talesättet och kör motsatsen: När kartan inte stämmer med terrängen är det kartan som gäller.

Inom psykologin har vi senaste åren fått ta tag i att våra behandlingsmetoder ibland har negativa biverkningar. Vissa patienter i terapi blir till och med sämre av terapin, trots att terapeuten gör rätt enligt metoden eller manualen. Det har varit svårt för många psykologer att acceptera. Kartan stämmer plötsligt inte med terrängen. En del kör obekymrade vidare efter kartan, andra stannar upp och funderar över sin praxis. Jag behöver nog inte berätta att de som tror mest på sin metod är de som oftast kör vidare.

Psykologer har kartor i olika nivåer. Den stora nivån, de stora teorierna, har vi redan avhandlat. Men även metodbeskrivningar, manualer och de narrativ (berättelser) vi skapar kring vårt arbete är kartor. Även där kan vi uppleva att kartan och terrängen inte stämmer överens. Och även där finns det risk att vi bestämmer oss för att det är kartan som gäller om vi tror tillräckligt mycket på metoden.

Senaste dagarna har jag lutat mig tillbaka och tittat på när kollegor gjort just detta. Jag skrev ett blogginlägg om Pax i skolan som fick en del kollegor att gå i taket. Det jag beskrev var att vissa elever far illa av metoden, eftersom de upplever att de inte kan leva upp till förväntningarna. I Pax i skolan delas klassen in i grupper, som sedan ska undvika att vara stökiga i en fastlagd tidsperiod några gångar per dag. De grupper som lyckas får delta i en rolig aktivitet, de grupper där någon medlem misslyckas får inte vara med. De får titta på. Jag beskrev det som kollektiv bestraffning. Jag bygger den bedömningen på att jag faktiskt träffar föräldrar och barn som beskriver att barnen far illa av Pax i skolan. Att de upplever att de inte räcker till, att de misslyckas och sedan utsätts för mobbning av andra elever därför att de sabbade för laget. Det är barn med funktionsnedsättningar. Barn som har svårt att sitta stilla på grund av adhd, barn som har svårt att samarbeta med andra barn på grund av autism. Barn som finns i svenska grundskolan.

Det intressanta jag observerade var att företrädare för Pax i skolan förnekade att barn kände det så. De använde forskning som argument. Studier har visat att även barn med adhd har nytta av Pax i skolan. Forskning är det verktyg vi har till att skapa kartor med. Små utplock av verkligheten. Men när forskningen inte stämmer med verkligheten måste vi faktiskt ifrågasätta forskningen. När terrängen inte stämmer överens med kartan är det terrängen som gäller. Dessutom har forskning visat att elever ibland upplever Pax i skolan som kollektiva straff. Men just det avsnitt i forskningsartikeln, första avsnittet på sidan 471, har många tydligen inte läst. För det passade inte med resten av kartan.

Jag tror att risken att lita på kartan fram för terrängen är något som gäller oss allihop. Inte minst psykologer. Jag tror även att risken är större hos psykologer än hos andra yrkesgrupper. För de generationer som är yrkesaktiva nu har itutats att man måste välja mellan två kartor: psykodynamiken eller inlärningspsykologin. En liknande förväntning har vi inte i andra yrkesgrupper. Psykologer jämför sig ofta med medicinen. Fast inom medicinen har man en mycket mer flytande evidensdiskussion. Det handlar inte om att ställa världsbilder upp emot varann. All forskning och evidens välkomnas och bedöms likvärdigt. Inom psykologin har vi psykologer och forskare som presenterar sig som evidensnördar. Som säger att evidens är det viktigaste vi som yrkeskår har. Men som ignorerar all forskning som pekar på genetik och ärftlighet. De har bestämt vilka aspekter av terrängen som får finnas med på kartan. Och bestämt sig för att det är kartan som gäller, inte terrängen.

Om vår vetenskap ska få den respekt den förtjänar och dessutom bli relevant för samhället måste vi börja bedöma forskning likvärdigt. Vi måste sluta köra efter kartor som bara avspeglar en liten del av terrängen. Vi måste se på terrängen och hålla den upp emot kartan och genast våga ändra på kartan. Både på det store, övergripande planet, och kring våra älsklingsmetoder. Om en enstaka patient försämras av vår terapimetod måste vi såklart ta reda på varför och ändra metoden eller bli bättre på att lotsa patienter till rätt metod. För vi får inte bara acceptera det. Om en enstaka elev far illa på grund av en metod vi handleder kring måste vi förhålla oss till det. Ta reda på varför och se vad vi kan göra för att det inte ska hända igen. Inte hänvisa till kartan och säga att det inte händer.

Och vi måste självklart sätta all psykologisk forskning och teoribildning in i vår modell av hur människan fungerar. Bortse från det uppenbart förlegade, men plocka det relevanta utan att se till våra älsklingsteorier. Bara så kan vi kanske om några hundra år få en karta som faktiskt kan förklara mänskligt beteende. Kanske till och med förutsäga beteende. Som det ser ut nu kan vi inte det. Varken på det stora planet (till exempel att förutsäga valutgångar) eller på det lilla (att förutsäga beteende i vardagssituationer). Så vi har ännu ingen fungerande psykologisk grundteori. Ingen fullvärdig karta. Bara lite kartbitar utspridda i det stora vita okända.