Om psykologer som missförståtts

Psykologer är ett märkligt släkte. Vi diskuterar och diskuterar, och aldrig flyttar någon sin åsikt. Vi tar gärna tillfället att framföra en åsikt om möjlighet ges, ibland utan att inse vilken diskussion vi ger oss in i. Jag vet inte hur ofta jag har bevittnat kollegor uttala sig om terapimetoder i sociala sammanhang där ingen är intresserade, till exempel. Och ibland blir det riktigt fel. Det kan hända när man lägger sig i en debatt man inte förstått. Senaste tiden har vi några exempel på det. Exempel som tyvärr ställer till det på olika sätt.

Vi har ett par gångar under 2019 haft en debatt om lågaffektivt bemötande i medierna. Under våren började debatten med ett uttalande från Lärarnas Riksförbunds huvudskyddsombud i Stockholm, Irene Ziverts, om Hjulstaskolan. Det slutade snabbt vara en debatt om Hjulstaskolan, utan några liberala skoldebattörer passade på att dels propagera för auktoritära metoder och utökade befogenheter att använda våld mot elever i skolan, dels att angripa mig personligt (bland annat i denna debattartikel i SvD). Sedan klingade debatten av. Efter ungefär ett halvår skrev DN en längre artikel om debatten som var under våren. En hyfsat bra artikel, även om de tänkta exempel de tog upp var något knäppa och de metoder som angavs som exempel på lågaffektivt bemötande i de tänkta exempel var väldigt långt från ett professionellt förhållningssätt och lågaffektivt bemötande. Jag var ombedd att medverka i de tänkta exempel, och villig att göra det, men tidningen ändrade sig och gjorde det på egen hand. Det är vad det är. Men artikeln gav upphov till en ny omgång debatt där liberala skoldebattörer dels krävde utökade befogenheter att använda våld mot elever, uttalade att dessa befogenheter redan finns (vilket är felaktigt), dels kom med nya personangrepp mot mig, där det allvarligaste var att Isak Skogstad anklagade mig för at använda falska meriter, ett påstående Lärarnas Tidning förde vidare och först tog bort efter flera påstötningar från min sida. Jag är inte förvånad, det är den typen av metoder man tar till när man inte har argument. Det har jag lärt av Greta Thunberg. Några ledarskribenter hakade på också, och framförde helt odokumenterade påståenden om att det är jättedyrt att införa lågaffektivt bemötande och att de enda som gynnas är dyra konsulter. Felaktigt eftersom det primärt är fastanställda skolpsykologer som har som jobb att få skolan att fungera som står för implementering av just lågaffektivt bemötande. Vissa ledarskribenter förordade i stället auktoritära metoder, precis som de liberala skoldebattörer som finns i debatten. 

Mitt i denna debatt skrev två psykologer, Gustav Jonsson och Linda Gjertsson, en insändare i DN där de uttalade: ”Vår hållning är att man ska vara väldigt försiktig med att implementera metoder och förhållningssätt som har svagt vetenskapligt stöd. När det gäller att hantera och förebygga beteendeproblem, exempelvis i skolan, finns stora kunskapsluckor”. En annan psykolog, Dan Katz, kritiserade i olika Facebookgrupper avsaknaden av evidens för lågaffektivt bemötande i skolan. 

Under de veckor debatten pågick fick jag motta enorma mängder hat i sociala medier och på mail. Ägg kastades mot vårt hus. En stor mängd människor ansåg dessutom att jag borde svara dem personligen på mer eller mindre retoriska frågor, frågor de lätt kunnat hitta svar på genom att läsa på om lågaffektivt bemötande. En del av de frågor tog sin utgångspunkt i Jonssons, Gjertssons och Katz uttalanden. Jag fick veta att psykologer minsann tyckte att man ska använda hårdare tag. De tre psykologerna. Jag har läst det de tre psykologer skriver. De är inte negativa till metoderna i sig. De förespråkar inte hårdare tag, auktoritära metoder eller utökade befogenheter att använda våld mot elever i skolan. Men de läsas tyvärr så av ena sidan i debatten. Och det är såklart problematiskt. Och inga av de tre pekar på fungerande alternativ. Om man ger sig in i en polariserad debatt och underkänner ena sidan ses det såklart som stöd till andra sidan. I alla fall av andra sidan. Och debatten om lågaffektivt bemötande är polariserad och har alltid varit det. Lågaffektivt bemötande utvecklades av psykologer som förfasas av våld mot personer med särskilda behov. Vi har från början tillhandahållit ett alternativ till förtryck, auktoritära metoder och amatörmässiga fysiska interventioner. Det är kärnan i lågaffektivt bemötande. Förut har vi alltid tagit initiativ till debatten genom att kritisera undermåliga verksamheter. Och vi har tillhandahållit ett alternativ till dåliga metoder. Det nya är att andra sidan tar initiativ till debatten. Det beror på att lågaffektivt bemötande har fått en så pass stor utbredning att vi har blivit ett hot mot de som vill att skolan ska vara auktoritär. Vi har alltid attackerat med argument som fokuserat på vådan av auktoritära metoder. Vi vet att barn dör i fasthållningar världen över. Vi vet att polisanmälan av elever i skolan ökar antalet barn som blir kriminella som vuxna. Vi vet att barn som går i skolor som är mer auktoritära än genomsnittet har större risk generellt att bli kriminella. Och att barn med minoritetsbakgrund är extra utsatta. Vi vet att straff ökar det beteende vi straffar hos den vi straffar. Vi har tydlig evidens för detta. Det innebär att det finns tydlig evidens mot auktoritära metoder. 

Det intressanta är att det inte finns en enda evidensbaserad metod för hantering av konflikter och beteendeproblem, om vi ska se evidens som rena effektstudier. Inte en enda. Vi har några studier av effekten av lågaffektivt bemötande. Fler är på gång. Det ser lovande ut. Inga visar på negativa effekter. De som finns visar på positiva effekter. Vi är på väg mot att lågaffektivt bemötande är en evidensbaserad metod även med den evidensdefinition vi använder vids evidensbaserad behandling. Och det vi är uppe emot är auktoritära metoder med tydlig minusevidens. 

Därför blir kritiken från psykologerna problematiskt. Om vi inte ska implementera lågaffektivt bemötande är alternativet att inte ändra på något. Att fortsätta använda amatörmetoder i skolan. Metoder som vi vet ledar till att barn far illa. Som ser ut att leda till ökat risk för kriminalitet. Som i värsta fall kan leda till att barn skadas allvarligt eller till och med dör. För det finns inget mellanläga. Antingen har vi en bra hanteringsmetod där skolans personal tar ansvar för både hantering, utvärdering och förändring. Metod som, medger både Jonsson, Gjertsson och Katz, bygger på psykologisk forskning. Eller också har vi mer eller mindre auktoritära interventioner beroende på den enskilda lärares helt privata och icke-professionella åsikter och erfarenheter. Amatörarbete. Att inte implementera lågaffektivt bemötande innebär att inget implementeras. eller, i värsta fall, att fysiska metoder som fasthållningar av stökiga elever implementeras. För de finns, konsulterna med bakgrund i kampsport, polisväsendet eller ordningsvaktbranchen, som gärna lär ut hur man använder våld. Metoder vi vet är livsfarliga och förstör lärarnas arbetsmiljö. För det finns inga evidensbaserade metoder för hantering av beteendeproblem i skolan som vi kan rekommendera i stället.

Det är klart att vi ska ha studier som visar effekten av lågaffektivt bemötande. Det är universitetens uppgift att forska. Universiteten bestämmer själva vad de vill forska på. Det kan varken jag, liberala skoldebattörer eller Jonsson, Gjertsson och Katz bestämma. Min egen forskning handlar om vilka processer som styr vilken metod vi använder. Varför vi blir auktoritära eller lågaffektiva i situationen. Viktig forskning, tycker jag. Forskning som hjälper oss att förstå. Vi mäter också effekten av lågaffektivt bemötande. Men det är inte centralt i min forskning. För det är inte centralt för mig. 

Jag är neuropsykolog. Neuropsykologin är nog den del av psykologin som är tätast kopplat till forskning. Men vi sysslar sällan med effektstudier. Vi sysslar med studier där vi försöker förstå hur hjärnan ser ut och fungerar, och hur hjärnan och omgivningen samspelar. Och vi har betydligt mer av den forskningen än det finns forskning bakom de stora såkallat evidensbaserade behandlingsmetoderna. Lågaffektivt bemötande har sin bas i den neuropsykologiska forskningen. Lågaffektivt bemötande är alltså baserad på evidens. Evidensbaserad. Neuropsykologin bygger så pass mycket på forskningen att vi hela tiden utvärderar våra metoder. Ser vad som fungerar, ser vad som inte fungerar. Tar bort det som inte fungerar. Utvecklar det som fungerar mer. Vi kallar det scientist-practitioner paradigmet. Det skiljer sig väldigt mycket från hur man förhåller sig inom till exempel behandlingsforskningen. Där gör man en manual. Sedan tar man två grupper personer och tillämpar manualen på den ena och inte på den andra. Till sist ser om genomsnittet av symptom har blivit bättre i gruppen som behandlades enligt manualen än i den som inte har. Är genomsnittet bättre har vi en evidensbaserad metod. Som vi sen egentligen inte får ändra på, för då försvinner evidensen. Det blir alltså problematiskt att vara scientist-practioner. Även om effekten var liten och att inte alla fick en minskning i symptom. För vi mäter enbart genomsnitt. 

Så frågan är inte om lågaffektivt bemötande är evidensbaserat. Frågan är hur vi ser på begreppet evidens. Kritiken från psykologerna handlar om att det inte finns traditionell behandlingsevidens som den vi kan få vid manualbaserade metoder. Inte att lågaffektivt bemötande är ovetenskapligt. För det anser de inte. Men det tolkas tyvärr som att de förespråkar auktoritära metoder. Och det är olyckligt på många sätt. Såklart mest för de barn som nu kan utsättas för våld och andra autoritära metoder av lärare som anser att de har stöd av namnkunniga psykologer. För lärarna som kan tvingas utsätta barn för våld på grund av policybeslut på skolor. Och för psykologerna själva som blivit missförstådda. 

]]>