Senaste tiden har jag stött på ett antal ärenden där personer med autismdiagnoser har dömts till rättspsykiatrisk vård för deras agerande i konfliktsituationer som uppstått mellan dem och pedagogisk personal. Det kan vara i skola eller på boenden eller dagliga verksamheter.
Att dömas till rättspsykiatrisk vård innebär att man låsas in och får ta emot psykiatrisk vård tills man blir så pass vanlig och välfungerande att man kan släppas ut i öppna samhället igen.
Autism är en funktionsnedsättning som inte går över. Ett litet antal personer med autism utvecklar sig ut ur sin autism. Vissa av dem ingår i olika typer av behandling, men många gör det inte. Det ser ut som att ungefär 5 % av alla med autism spontant utvecklar sig ut ur sin diagnos. Fast det gör de i barndomen. Det finns inga beskrivningar av personer med autism som i vuxen ålder har utvecklats ut ur sin autism. Därför blir en rättspsykiatrisk påföljd en livstidsdom för en person med autism. Inte för att det är tänkt så, utan för att behandlingen inte får någon effekt. Dessutom bekrivs just patienter med autism just som de som är svårast att hantera, och de utsätts för bältesläggningar och avskiljningar i betydligt högre utsträckning än andra patienter.
De ärenden jag har stött på har handlat om en elev som hotat en lärare med en planka, en person som slagit personal på ett boende med handen och en person som skadat personal när hen försvarade sig i en fasthållning. Alla dessa situationer har varit konflikter mellan person med autism och personal. Det har inte varit oprovocerad våld. Våldet har uppstått i situationer med flera involverade, och där den ena får betalt för att skapa en bra vardag för den andra.
Personligen har jag jättesvårt för att förstå hur man som personal i en sådan situation kan få för sig att blanda in polis och domstolar. Det har jag skrivit om tidigare här på bloggen, i en inlaga om nolltolerans och polisanmälan. Fast det blir ännu mer tragiskt när påföljden blir rättspsykiatrisk vård.
Något mer jag inte förstår är hur man från rättspsykiatrins sida kan ta emot personer med autism. Vi vet ju att autismen inte försvinner med de behandlingsmetoder vi har i rättspsykiatrin. Vi vet dessutom att de begränsningsmetoder vi använder oss av i rättspsykiatrin, som bältesläggning, avskiljning och generell inlåsning, ofta innebär våldsamt beteende hos personer med autism. Behandlingen minskar således inte våldet, utan det ökar det.
Jag har tidigare skrivit om om icke-dömda personer med autism i svensk rättspsykiatri. I den skrev jag följande:
Autism är ingen allvarlig psykisk störning i lagens mening. Det är en funktionsnedsättning. Vi har numera en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Den kom till för att säkra att personer med funktionsnedsättningar inte utsätts för övergrepp och att de inte diskrimineras på grund av sina funktionsnedsättningar. Därför har de ännu flera rättigheter än oss andra för att kompensera för att de annars inte klarar sig lika bra som vi andra.
Personer med autism borde alltså ha en bättre vård än andra psykiatriska patienter. De har rätt att få en vård som innebär att de klarar sig lika bra som vanliga människor i samhället. Ändå är det inte ovanligt att just personer med autism utsätts för avskiljning, fysiska fasthållningar, bältning och inlåsning på rättspsyk i större utsträckning än andra.
I rättspsykiatin och kriminalvården tar vi bort vanliga mänskliga rättigheter i förhållande till att själv bestämma var man vill vara, vem man vill omgås med och vilken behandling man vill ta emot. Det gör vi för att skydda resten av samhället mot brottslingar. Man kan se det som altruistiska straff; något vi gör för att skydda oss andra. Det kan vi absolut göra när det vi vill skydda oss ifrån är våld och andra brott mot allmänheten. Men att använda ett altruistisk straff för att en person med en funktionsnedsättning varit våldsam mot personal, som har ansvar för att personen inte ska bli våldsam, är absurt. I så fall borde vi låsa in personalen. Det är ju dem som inte lyckats skydda personen från att bli våldsam. Och det får de ju faktisk betalt för att göra.
Ännu mer absurt blir det när patienter med autism i rättspsykiatrin är våldsamma mot personal i rättspsykiatrin och det våldet sedan polisanmäls och leder till fler domar. Om vi dömer personer med autism till rättspsykiatrisk behandling för att skydda dem från att bli våldsamma, och rättspsykiatrin sedan inte lyckas med det uppdraget kan personen med autism ju inte vara ansvarig för det. Dessutom leder dessa domar ofta till förlängning av den vård som ju bevisligen inte fungerat. Det om är något absurt. Då har vi ett tvättäkta moment 22.
Och sedan det kanske mest skrämmande: Vi har i Sverige bara några få rättspsykiatriska kliniker som tar emot våldsamma personer med autism. Det är regionkliniker. Jag vet från mina kontakter med olika kliniker att en del av regionklinikerna inte vill ha den typen av patienter just för att man inte anser att man bedriver en bra vård. Så det är några få ställen i Sverige det handlar om. Dessa kliniker får mycket bra betalt för att vårda patienter från andra landsting än deras eget. Det finns således ekonomiska incitament för att behålla dessa ofta dyra patienter med autism. Jag hoppas att detta inte är en faktor, men det nämns ofta i debatten. Bara för att hålla misstanken borta borde regionklinikerna arbeta aktivt på att hitta bra verksamheter för personer med autism och våldsamt beteende i stället för att själva bedriva en ineffektiv vård.
För egentligen är det inte ett uppdrag för rättspsykiatrin att vårda personer med funktionsnedsättningar. Det är ett kommunalt uppdrag enligt LSS. Det finns bra verksamheter för personer med autism och våldsamt beteende. Vissa är kommunala, vissa är privata. Jag jobbar själv med några av de duktigaste. Verksamheter där vi utan problem handskas med personer med en lång historia av våld och utagerande beteende, men där vi på grund av de metoder vi använder oss av inte har våld. De metoder vi använder oss av är tydliggörande pedagogik och låg-effektivt bemötande. Och vi gör det utan fasthållningar, bältesläggningar och avskiljningar. Vi får inte använda oss av tvångsåtgärder. Men det är inte heller nödvändigt.
Man skulle till och med kunna säga att kommuner i dag lämpar över dyra vårdkostnader på rättspsykiatrin genom att polisanmäla våld mot personal. Då slipper man bedriva dyr vård i egen regi. Det är i verkligheten ett ekonomiskt utnyttjande av landstingen. Men det är tyvärr personen med funktionsnedsättningarna som betalar priset.
Om man i rättspsykiatrin hade använt sig av bra metod hade det inte varit så problematiskt som det är nu. Men jag har ännu inte sett en rättspsykiatrisk verksamhet där man använt sig av tydliggörande pedagogik och låg-affektivt bemötande i vården av personer med autism. I stället använder man sig primärt av medicinering med neuroleptika och även ibland benzodiazepiner och av våldsamma tvångsåtgärder. Metoder utan en uns av vetenskapligt stöd. Det är en skandal.
Så jag vill uppfordra rättsväsendet att inte döma personer med autism till rättspsykiatrisk vård. Och rättspsykiatrin till att inte bara ta emot personer med autism, utan att
- Lära sig autismspecifik metod. Jag rekommenderar tydliggörande och låg-affektivt bemötande.
- Undvika alla tvångsåtgärder. Bältesläggningar, avskiljningar och fysiska fasthållningar är traumatiserande för personer med autism och därmed kontraproduktivt i förhållande till behandlingsuppdraget.
- Redan tidigt i behandlingen ta kontakt med hemkommunen i syfte att skriva ut patienten snabbast möjligt till en vanlig LSS-verksamhet. Dessutom bör man stödja kommunen i att använda sig av bra metod.
- Inte polisanmäla våld mot personal inom verksamheten utan vid varje incident ta reda på vad som hände och hur man kan undvika det framgent. Om man ser det som ett arbetsmiljöproblem som löses med bättre metod innebär det en utveckling av verksamheten. Om man polisanmäler ändrar man tyvärr inte metoden. Då kommer det troligen att hända igen.