Efter 15 års arbete med personer med autism har jag upptäckt att de feltramp och misstag jag själv har gjort under åren inte är unika för mig. Jag upplever hela tiden personal som gör precis de fel jag själv gjort genom tiden. Och det är ju trevligt att uppleva; mina fel är inte unika, utan vi gör allihopa fel när vi börjar jobba i ett komplext fält.
På samma sätt ser jag att de fel jag begick som förälder till ett barn med särskilda behov ständigt begås av föräldrar till barn med särskilda behov.
Ett av de fel jag varit med om under åren, och som får ganska våldsamma konsekvenser, är när man blir tassande i sitt bemötande. Tyvärr upplever jag att vissa personer, både personal och föräldrar, tror att de sysslar med låg-affektivt bemötande, när de i själva verket bara tassar. Jag ska förklara:
Människor har ångest ibland. Så är det. Det har jag, det har du och det har personer med särskilda behov. Det är jobbigast om ens barn har ångest och om man inte kan häva denna ångest. Just som förälder tror jag att det är jobbigast därför att det dels utmanar vår tro på att vi är tillräckligt bra föräldrar, dels skapar en så jävla ångest hos oss själva att vi inte lyckas häva barnets ångest. Eller kanske bara helt vanligt affektsmitta. Men jobbigt är det.
Ännu värre är det när det inte är ångesten vi försöker undvika, utan våld. Om man är förälder eller personal kring en person med explosivt humör kan man bli ganska försiktig. Man vill inte att personen exploderar och låter därför bli att ställa krav, att strukturera och att vara tydlig. För tänkt om det innebär att personen exploderar.
Detta kan även hända för personal i kontakten med föräldrar. Om föräldrar upplevs som jobbiga blir vi ibland väldig försiktiga med vad vi säger, vi kanske bara nicker och håller med, för att slippa undan en potentiellt jobbig situation.
I alla dess situationer finns det en risk att vi blir lite väl försiktiga. Vi kanske låter bli att säga vad vi tycker. Vi kanske låter bli att berätta att det är dags att stänga av datorn, utan försöker hinta för att inte få ett utbrott. Vi kanske låter föräldrar till en vuxen brukare på ett gruppboende bestämma lite väl mycket i brukarens liv. eller kanske till och med vilka metoder vi ska använda oss av. Men fram för allt blir vi försiktiga. Vi tassar. Fast vi tassar inte för att vi inte vill att personen blir ledsen eller arg. Vi tassar för att vi själva inte klarar av att personen är ledsen eller arg. För att vi då själva får ångest. Och det vill vi inte ha.
Att tassa innebär att man inte riktigt kommer till skott. Man anpassar sitt beteende efter vad den andra vill. Eller, faktiskt, vad man tror den andra vill. För det är inte alls säkert att det vi tror den andra vill är det hen vill. Men vi blir fram för allt otydliga.
Ibland missförstår personal och föräldrar begreppet tydlighet. Det tror att det handlar om att vara bestämd. Det gör det inte. Det handlar om att man gör det lätt för andra att veta vad man menar och vad vi förväntar. Det bästa exemplet är piktogrambilden. Den är tydlig därför att det är lätt att veta vad den betyder. En piktogrambild på ett schema betyder även att personens som äger schemat ska utföra vad piktogrambilden säger. Men i bilden finns inget tvång, ingen tidpunkt eller liknande. Piktogrambilden på schemat berättar att det nästa som kommer att hända är…
Tydlig personal är personal som till exempel säger: Vi ska äta köttbullar. Om brukaren sedan säger att hen hellre vill ha pannkakor måste standardsvaret vara: ”Det kan vi äta i morgon. I dag är det köttbullar”. Om vi alltså kan servera det i morgon. Om vi i stället ändrar matplanen direkt innebär det att brukaren plötsligt inte kan lita på vad vi säger. Vi sa ju köttbullar, men det blev pannkakor.
Situationen är besvärlig. Visst kan man se det som en anpassning att direkt ändra i menyn. Men enbart om brukaren klarar av den graden av osäkerhet det innebär. Det gör vanliga barn. Även en del barn med särskilda behov klarar av det. Då är det ju inget problem. Men en del gör det inte. Blir det våldsamma utbrott varje gång vi fasthåller menyn är det klart att det inte fungerar. Men i stället för att ändra menyn direkt varje dag är det bättre att involvera personen i att göra en matplan, så att det är personens matplan. Då ökar möjligheten att planen håller. Och det är absolut bäst för oss allihopa att planen håller. Orsaken är att om planen inte håller vet inte personen hur illa det kan gå. Tänkt om man inte kan lita på någonting.
Jag brukar hänvisa till Matthews lag: Varje nederlag kräver en handlingsplan. I detta fall innebär det att jag måste ändra i schemat direkt ett pedagogisk nederlag. Jag kanske måste göra det, för det finns ingen orsak att skapa våldsamma situationer bara för att jag vill bestämma. Men å andra sidan är det inte bra att tassa, att ge sig, när jag ska skapa förutsägbarhet i personens liv. Så det är ett pedagogisk nederlag. Då måste jag genast sätta mig och försöka räkna ut hur jag kan undvika denna situation en annan gång. Kanske genom att skapa en känsla av delaktighet i schemat. Kanske genom att skapa en plan B som både personen och jag känner till: Vill du ändra matplanen får du välja mellan dessa tre rätter…
Då blir även det att ändra i schemat tydligt och förutsägbart.
Tassande däremot skapar absolut ingen förutsägbarhet. Om personal tassar runt en anhörig för inte att hamna i konflikter framträder de som otydliga och oftast inkompetenta. Jag vill att de som tar hand om mina anhöriga, gamla som personer med funktionsnedsättningar, har en plan med vad de vill och metoder för att uppnå det. Jag kanske inte alltid tycker om sättet de gör det på, men jag vill ändå att det är dem som tar ansvar för de situationer de ska kunna hantera. Blir de tassande runt mig för att inte råka i konflikt med mig förlorar jag all respekt för deras kompetens. Det innebär inte att jag vill tillåta dem att använda sig av metoder som jag tycker är dåliga. Men jag vill att de tänker igenom vad de vill göra, kommer med argument och sedan väljer metod. Jag vill inte att de antingen bara ger med sig eller, ännu värre, låtsas ge med sig men sedan ändå gör som de vill i det dolda.- Och just det är vad tassande personal får mig att tro.
I det pedagogiska arbetet skapar tassande personal eller föräldrar en enorm ångest hos dem vi försöker rädda från ångest. Det får alltså motsatt effekt. Då finns risken att vi tassar ännu mer. Och då ökar ångesten ännu mer. Vi hamnar lätt i onda cirklar, där tassande skapar ångest, som vi sedan tassar för inte att väcka.
Att förändra ett tassande arbetssätt är svårt. Vi ska inte bli hårda eller tuffa, vi ska fortfarande anpassa där det behövs. Men vi ska göra det på ett tydligt och genomtänkt sätt. Inte i flykten. Så det är inga problem att vara tydlig och låg-affektiv på en gång. Däremot är det svårt att vara tassande och låg-affektiv. Ångest är också affekt. Och ingen situation innehåller så pass mycket ångest som dem vi tassar i.
Jag har skrivit om självbestämmande och gränssättning i andra bloggposter. Jag vet att det är svårt att få ihop. Men vi måste. Det handlar om att hitta precis rätt i strukturen (som handlar om vad som kommer att hända) utan att hamna i gränssättning (som handlar om att hantera svåra situationer med makt). Tassandet är inte vägen fram utan kan till och med leda till så pass mycket ångest att det utlöser våld (läs till exempel om tassandets eventuella konsekvenser i samband med tvång i min bloggpost om socialt tvång.
