Om vad som är problemet

Läste en ledare i Aftonbladet i dag, skriven av Eva Francell. En av de klokaste ledare jag sett i skoldebatten. Hon skriver, att det inte kan vara elevernas fel att skolan misslyckas. Klokt. För utan eleverna finns ingen skola. Det är liksom de som definierar skolan. Det är till och med omhändertagandet av eleverna som är skolans uppdrag. Uppdraget utförs av lärare och huvudmän gemensamt, med stöd av elevhälsa och andra stödfunktioner. Så om skolan inte fungerar måste det vara fel i resten av nätverket, inte hos eleverna.

Fast tanken att det är eleverna det är fel på är en ganska vanlig tanke. Min fru, som jobbar i sjukvården, brukar framhålla att många inom den världen verkar tycka att sjukvården hade funkat mycket bättre utan patienter. Och skolan skulle funka klockrent om det inte var för eleverna. Fast sjukvården skulle inte finnas utan patienter, och skolan inte utan elever.

Samtidigt läser jag en artikel i Expressen, där Åsa Fahlén, ordförande i Lärarnas Riksförbund uttalar, att ”Det är helt orimligt att vara rädd för att bli utsatt för knuffar, knytnävsslag och glåpord”. Skolminister Anna Eklund håller med. De beskriver eleven som problemet. Skolan skulle funka bättre utan elever. Då skulle det inte vara några hot och någon våld.

Jag säger såklart inte att hot och våld är ok. Men vi måste förhålla oss professionella till det. Finns det, måste vi ha metod för att hantera det. Och vi måste ha en plan för att minska det. En plan som innebär att vi kan på påverka hur mycket av det som finns. Och här är kruxet.

Om vi fasthåller att eleverna är problemet måste vi bortvisa och stänga av. Det verkar vara skolministerns lösning. Korkad. Förlåt, men det är det. Det innebär att utslagningen i samhället ökar, eftersom de vi stångar av inte kommer att uppnå målen.

Det vore mycket klokare att ta reda på hur man minskar hot och våld. Vi har ganska mycket forskning om det. Polisen jobbar med metoder för det. Och det är inte att öka förtrycket utan att förbättra bemötandet. För alla hot och allt våld i skolan uppstår i mötet mellan människor. Inte i en elev åt gången.

Så tanken att det är eleven som är problemet tar ifrån läraren ansvaret. Vilket tar bort lärarens möjlighet att påverka. Vilket ökar risken för sjukskrivning hos läraren. För den som tar ansvar kan påverka, och den som läggar ifrån sig ansvaret blir maktlös.

Åsa Fahlén uttalar att hot och våld innebär att det blir svårare att få ungdomar att vilja bli lärare. Jag tror tvärtom att den maktlöshet Åsa Fahlén ger uttryck för har den effekten. Vi måste istället börja prata om hur skolan kan minska hot och våld. Och det är inte med ordningsbetyg, avstängning och polisanmälan. Alla dessa är uttryck för att eleven är problemet. Ska vi gå den vägen måste vi skapa en skola där bara välartade elever är välkomna. Skolministerns tanke att införa krav på respekt för läraren i läroplanen är ett uttryck för en sådan utopiönskning.

Alla elever är inte välartade. Mellan 5 och 10 procent har funktionsnedsättningar som gör att de inte kan leva upp till de krav och förväntningar andra elever kan leva upp till. En viss andel lever i stress och misär. Om vi ska utesluta dem från undervisningen får vi problem. Hellre se till att skolan fungerar för dem med. För bara så kan vi få samhället att fungera på sikt.

Det kan inte vara eleverna som problemet. Tack för den insikten, Eva Francell.

]]>