Jag har varit i Visby i Almedalsveckan. En helt fantastiskt upplevelse. Men även en möjlighet att lyssna på politiker och andra opinionsbildare. Vissa var bra och hade något på hjärtat. Andra hade en agenda och struntade i andras argument. Tyvärr hittade jag sista gruppen primärt hos de traditionella partierna och partierna på yttersta högern.
Exempel: En del opinionsbildare inom partipolitiken och utanför är emot vinster i välfärden. Andra har ingenting emot vinster oberoende vem som gör dem, och vissa tycker vinster är bra, men inte om det är företag som inte betalar skatt i Sverige som har vinsterna.
En del av de argument som används från de olika sidorna är genomtänkta och bra. En del tyder på enorm okunskap om fältet eller är vilseledande med flit. Jag ska kanske säga att min egen åsikt inte är fast. Jag ogillar att människor gör enorma vinster på att minska kvalitén efter upphandlingar. Men jag jobbar med vinstdrivande företag i omsorg och skola som jag tycker är jättebra. Även sådana som ägs av riskkapitalister. Det jag upplever de bra verksamheterna har gemensamt är att de inte deltar i upphandlingar för att ta över samhällsuppdrag utan erbjuder sina bra vård för ett pris de själva sätter. Och jag ser bra resursskolor som jobbar på lika villkor som kommunala. men det är min erfarenhet och min åsikt, som absolut inte behöver vara rätt eller bra. Dessutom kan det inte av princip vara fel att tjäna pengar på skola, vård och omsorg. Det gör ju alla de som jobbar i skola, vård och omsorg.
Men jag retar mig på människor som låter ideologi gå före bra vård. Några exempel:
”Om vi inte tillåter vinster kommer ingen att vilja driva vård, omsorg och skola”.
Vi har många företag som drivs utan vinstintresse. Förlaget Natur & Kultur, som gett ut min senaste bok, är en stiftelse med syftet att ”att motverka totalitära idéer och statsskick samt främja politisk och ekonomisk frihet”. Vinst kan inte delas ut till ägarna, för det finns inga ägare. En del av vinsten ges bort som priser. Ett annat känt företag är danska bryggeriet Carlsberg. Det ägs delvist av en stiftelse som måste äga 25 % av aktierna och ha minst 51 % av rösterna, och drivs av en ”vision at forvalte arven efter brygger J.C. Jacobsen således at hans tanker, ideer og Fondets fundats tilgodeses, tilpasses nutiden og medvirker til at præge fremtiden for virksomheden, videnskaben og samfundet”.
Sedan finns alla skolor som drivits i många år som stiftelser. En i Sverige känd sådan är Lundsberg, som har syftet att ”driva och utveckla Lundsbergs skola i demokratisk anda och på kristen grund så att dess elever i samverkan mellan skola och hem utvecklas till ansvarskännande och samhällsmedvetna människor”. Det ironiska är att argumentet ofta framförs av människor från de samhällsklasser som gärna skickar sina barn till Lundsberg. De allra flesta gamla friskolor drivs utan vinstintresse, och i de allra flesta länder får inte skolor vara vinstdrivande. I Dannmark, som har en lång och bred friskoletradition, ägs friskolor av sig själva och är under kommunens tillsyn, både kring pedagogik, löner och annan ekonomi.
Detta vet även de opinionsbildare och politiker som framför argumentet.
”Riskkapitalägda bolag är endast ute efter vinsten och struntar i kvalitén”.
De som ofta säger detta nämner gärna företag med namn. Bland annat nämns de stora omsorgsföretag Attendo, Vardaga (tidigare Carema), Solhagagruppen och Humana. Det konstiga är att det är fundamentalt olika företag. Vissa har största delen av sin verksamhet inom upphandlad omsorg, andra har inga upphandlade verksamheter alls.
Upphandlad omsorg innebär att man tävlar om att utföra ett fastlagd uppdrag (som till exempel att driva ett äldreboende eller en daglig verksamhet) för lägst möjlig kostnad. Det innebär att man, för att vinna upphandlingen, måste spara mest.
Verksamheter som inte jobbar med upphandlingar erbjuder till exempel boende för personer med stora funktionsnedsättningar. När en kommun bestämmer sig för att inte behålla personen i egen verksamhet kan man be en privat verksamhet att lösa uppdraget. Det tar det privata företaget betalt för. Ofta får man förhandla fram ett pris båda kan vara nöjda med. Kommunen vill såklart ha billigast möjliga pris, medan verksamheten vill ha mest möjligt betalt. Men en bra verksamhet som inte deltar i upphandling är beroende av sitt rykte, så man vill sällan göra ett dåligt jobb, det betalar sig ganska enkelt inte. Verksamheter av denna karaktär får i dag ta hand om personer med så pass stora svårigheter så att det kräver speciella kunskaper och kompetenser man inte kan förvänta en kommun eller en upphandlad verksamhet har.
Det innebär att vi kan förvänta att privata verksamheter finns i båda änderna av ett kostnadskontinuum. De billigaste och de dytraste är oftast privata. Huruvida det är de bästa och de sämsta säger inte detta någonting om. Och driftsformen, aktiebolag, stiftelse eller annat har inte betydelse heller.
”Privat skola, vård och omsorg är av sämre kvalité än kommunal” och ”Privat skola, vård och omsorg är av bättre kvalité än kommunal”.
Det är två uttalanden som bottnar i ideologi. Huruvida någon är mer sann än den andra har ingenting med driftsformen att göra, men tyvärr med lagstiftningen. En ganska aktuell granskning har visat att upphandlade privata verksamheter i äldreomsorgen har bättre kvalité än kommunala, men att det finns mer personal i de kommunala. Fast kvalitetsskillnaden kan förklaras med att lagen ställer betydligt högre krav på privata aktörer än på kommunala. För att få tillstånd att bedriva en privat verksamhet måste man uppfylla en mängd krav. En kommun kan öppna vilken verksamhet de vill, det krävs inget tillstånd. Så det är ett politiskt beslut som ligger bak, inga automatiska mekanismer.
”Privat omsorg är billigare än kommunal”.
Det faller på sin inneboende orimlighet. Personal och lokalkostnader står för den absolut övervägande delen av kostnaderna i omsorgen. För att minska kostnaden måste man minska på just personal eller lokalkostnad. Och vi mäter ofta kvalité just på personaltäthet. Det har också slagits fast av en av de mest borgerliga kommunerna vi har, Vellinge Kommun. Att bedriva samma vård med samma personalmängd koster ungefär det samma oberoende ägarform. En verksamhet som dessutom vill ta ut vinst kommer logiskt nog att antingen vara dyrare eller spara pengar. Att spara pengar genom att köpa in billigare mat, blöjor och liknande är inte riktigt politiskt genomförbart. Att spara på personalmängd eller antalet kvadratmeter inte heller. Det vet opinionsbildare oberoende vilken åsikt de för fram.
”Om man inte får ha vinster i välfärden måste människor jobba ideelt”.
Jag hörde detta argument i en debatt. Debattören, en riksdagspolitiker, låtsades att om man inte fick ha vinstdrivande verksamheter skulle alla jobba utan lön. Här kommer igen exemplen Lundsberg och Natur & Kultur in. Den som jobbar får lön, den som inte gör gör inte. Det är inte så svårt att förstå. När man i en debatt fasthåller detta perspektivet trots att man upplysas om hur världen ser ut måste man göra det mot bättre vetande. Eller ha stora begåvningsmässiga problem själv och behöva omsorgen.
Slutsats?
Jag har ingen slutsats. Jag kan förstå att det blir svårt att montera ned en utbyggd privat vårdmarknad där verksamheter som innan haft ett stort ekonomiskt värde plötsligt blir värdelösa. Det är den frågan man måste diskutera om man vill få bort vinster i välfärden. Och jag kan förstå att skattepengar inte bör föras ut till skatteparadis utan användas i Sverige. Och även att det sticker i ögonen att man kan tjäna pengar på att leta efter sätt att minska kvalitén utan att bryta det avtal man har med kommunen. Men vi kan åtminstone prata med varandra öppet utan förljugna argument. Tycker jag.