Om människan som Buddhas elefant

Jag har genom åren träffat på en mängd psykologer som tror att lågaffektivt bemötande är en TBA-metod, alltså en metod som grundar sig på tillämpad beteendeanalys. De blir ofta väldigt överraskade när vi sedan diskuterar, och jag uttalar att jag ingen nytta har av TBA som teori eller verktyg i mitt arbete. Flera av dem har försökt ge mig tips på grundläggande böcker om TBA, kanske för att de tror att grunden till att jag inte ser värdet av TBA är okunskap. Det kan jag tycka är lite förmätet. Men jag förstår absolut att man kan få tanken. Om man själv anser att man har stor nytta av TBA i sitt arbete vill man såklart ge andra samma möjligheter. Snällt, men lite naivt. För det skulle innebära att de som inte ser samma värde skulle vara okunniga. Det skulle ju lika gärna kunna vara så att de som ser nyttan med TBA är de okunniga och andra har större kunskap. Men det tror inte jag. Jag tror att vi har olika kunskap.

Det finns såklart människor med för lite kunskap för att kunna uttala sig i komplexa frågor. Det brukar dock inte avhålla en del från att göra det. Det händer att personer helt utan kunskap om mitt arbetsfält (psykologin i arbetet med beteendeproblem) idiotförklarar mig därför att de har en annan åsikt. Oftast i hatmejl och kommentarer på FB, men det har även hänt i debattartiklar ibland. Men det kan vi lämna därhän. Oviktigt i sammanhangen.

Företrädare för TBA har kunskap. Främst om TBA, såklart, men ibland även om beteendeproblem. Bra! Så det handlar inte om okunnig kritik av lågaffektivt bemötande. De flesta företrädare för TBA jag träffat på anser dessutom att vi bör arbeta lågaffekltivt. För metoden ger mening även utifrån TBA. Jättebra!

Mitt problem uppstår när vi pratar och jag beskriver orsaker till beteende. För TBA är orsaken till beteendet viktig. Orsaken bedöms ofta vara konsekvensen. Man har ett visst beteende därför att det medför en viss konsekvens. Det är ett helt annat sätt att förstå beteende än jag som neuropsykolog är skolat i. Min erfarenhet är dessutom att många personer med beteendeproblem inte har någon nytta av beteendet, varken på kort eller lång sikt. För jag har de neuropsykologiska glasögon på mig. För det är dem jag blev skolat i. Jag pluggade klinisk neuropsykologi i två år som en del av min psykologexamen från Köpenhamns Universitet. Betydligt mer än man gör i Sverige. Så jag kanske har mer kunskap än de flesta svenska psykologer om just neuropsykologin. Och olika kunskap ger såklart olika bedömningsgrundlag.

Det finns en gammal berättelse inom buddhismen. Buddha berättar liknelsen om de blinda männen och elefanten:
En kung ber stadens blinda män att undersöka en elefant. När de känt på varsin del av elefanten ber kungen dem beskriva vad en elefant är.
En har känt på elefanten huvud och beskriver att den är stor och rund. En annan har känt på ett örat och beskriver att en elefant är platt och kan röra sig. En har känt på betarna och beskriver elefanten som ett spetsigt och hårt vapen. En har känt på benen och beskriver att en elefant är en typ av trädstam.

Buddhas poäng är att vi upplever saker olika. Men även att vi gör olika bedömningar beroende vilken kunskap vi har. 

Människan är komplex. Vi psykologer kan inte förutsäga människors handlingar med någon särskild precision. Vi har för lite kunskap. Skulle vi kunna väga in alla faktorer borde vi kunna förutsäga betydligt bättre. Men vi har ändå en tendens att tro att vi kan förutsäga andras beteende. Vi förstår iallafall ofta varför människor gjort som de gjort. Och uttalar oss gärna i frågan. Men få vill nog ställa upp på en förutsägningstävling. För vi vet nog att vi inte vet nog. Eller vi har lite olika kunskap. Som de blinda och elefanten. Ingen ser hela bilden.

De faktorer jag som neuropsykolog använder för att förklara beteenden skulle vissa inlärningspsykologer till och med lätt hånfullt kalla mentalismer. Något som inte finns i verkligheten. Precis som jag som neuropsykolog inte anser att begreppet konsekvens är särskilt relevant. Jag kanske är okunnig om konsekvensernas intrikata samspel, och dessa inlärningspsykologer har nog inte förstått att psykologin är en pragmatisk vetenskap. Vad som finns i verkligheten är ganska oviktigt. Vad som hjälper oss att förstå och förutsäga är viktigt. Det slog William James fast för över hundra år sedan. Men både de och jag är kanske blinda som står och känner på elefanten och var för sig inte får hela bilden. Kanske för att vår hjärna är begränsat. Ingen kan se hela bilden. Människan är för komplex.

Jag är ganska övertygat om att man kan förklara varför lågaffektivt bemötande, som primärt består av deeskalering och avledning, är bra utifrån TBA. Och jag vet att neuropsykologin, rättighetsetiken och affektteorin också är bra utgångspunkter. Lågaffektivt förhållningssätt beskriver jag utifrån just de tre kunskapsområden. Jag har erfarenhet av att ett lågaffektivt förhållningssätt är bra för att hjälpa oss att vara lågaffektiva i den pedagogiska vardagen. Därför använder jag mig av den kombinationen. Men jag har absolut inga problem med att andra har andra kombinationer. Använd för all del TBA som grund för att få personal att arbeta med deeskalering och avledning. Jättebra. Färre konflikter och färre övergrepp. Men hitta gärna på ett annat begrepp än lågaffektivt bemötande. Det används redan som ett brett begrepp som innefattar både metod och förhållningssätt. Ett förhållningssätt som ligger väldigt långt från TBA, och där vi aktivt bortser från konsekvenser. Det gör vi för att inte fresta personal att använda sig av negativa konsekvenser. Det blir bättre så. Men kan företrädare för TBA få till samma bra arbete utifrån TBA blir ingen gladare än jag. Då har vi två bra metoder som konkurrerar. Jättejättejättebra. 

Jag tror att det är viktigt att vi psykologer har respekt för varandras kunskap. Jag kan absolut ha åsikter om andra psykologers arbete, om metod och inte minst om etik. Det bör vi kunna diskutera. Jag anser till exempel inte att Time out som konsekvens av beteendeproblem är en bra metod om den används straffande. Men att lämnas i fred när man behöver det är en jättebra metod. Så samma metod men med olika förtecken kan tolkas olika och vilket förtecken pedagogen som använder metoden har kommer att avspegla sig i hur metoden tillämpas. Det kan vi diskutera. Men tycker vi båda att ett sätt att jobba är bra kan jag tycka att det är lite korkat att av princip diskutera vilken teori metoden ska vila på. Inlärningspsykologin ger inte alla svar. Neuropsykologin ger inte alla svar. Psykodynamiken ger inte alla svar. Systemisk teori ger inte alla svar. Men tillsammans kan vi ge en ganska bra bild av människan och lösa de flesta av de uppdrag vi psykologer får. Helst med grundläggande respekt för varandras kunskap. Det blir bäst så. Även om vi inte alltid är överens. Då blir diskussionerna dessutom intressantare.