Om ungdomsvård och särskilda befogenheter

Danska dagstidningen Information publicerade i veckan en artikel som ifrågasatte den praxis man har inom danska ungdomsvården att placera ungdomar som behöver stöd bland kriminella ungdomar. Precis samma praxis har vi inom svenska ungdomsvården.

När man i början av 1990-talet sedan bestämde sig för att bilda en statlig ungdomsvård var det för att säkra att brottsliga ungdomar inte skulle placeras bland vuxna inom kriminalvården. En bra tanke. Man diskuterade på den tiden om 20 platser skulle räcka. Man gav från början den statliga ungdomsvården särskilda befogenheter, till exempel att avskilja ungdomar och låsa in dem. Vilket i och för sig är logiskt när det handlar om brottslingar. Det är ju nu en gång det sättet vi hanterat brottslingar på sedan vi byggde första fängelset för kriminella i 1801 i Paris.

I 2014 placerades 1100 ungdomar inom den statliga ungdomsvården. Det framgår av Statens Institutionsstyrelses hemsida. Så det 20 platserna har blivit många fler. Om man läser  sidan ser man också att det inte pratas om dömda ungdomar. För de är inte många. Under 2015 placerades 44 ungdomar på SiS efter dom. Det borde rent praktiskt innebära att de särskilda befogenheter SiS fick vid starten bara borde gälla de 44. Inte alla 1100.

För hur hamnar de 1056 barn som inte är dömda på SiS? SiS skriver själva på hemsidan att det finns en domstol (Förvaltningsrätten) med i det beslutet. Men så är det faktiskt inte. Det är sant att Förvaltningsrätten tar ställning till om det ska vara ett omhändertagande enligt LVU. Det gällde i 2014 29.000 ungdomar. De flesta av dessa placerades i familjehem eller på HVB-hem. Familjehemmen och HVB-hemmen har inga särskilda befogenheter. De får inte låsa dörren, avskilja eller använda sig av fysiska interventioner. Inte mer än man får göra för alla andra barn som inte är ens egna. Som grannens barn man träffar på på gatan.

Nej, de 1056 barn hamnade på SiS därför att deras socialsekreterare tyckte det. Så är det. De placerades av Socialtjänsten. Orsakerna kan vara många, som en oro för att barnet är på väg i trubbel eller för att ett familjehem eller ett HVB-hem inte haft den nödvändiga kompetens för att hantera barnets beteende.

Det är ganska skrämmande. Riksdagen har gett SiS särskilda befogenheter för att kunna hantera barn som är dömda för grova brott. För att säkra att ingen placeras under de förhållanden utan grund har vi ett rättssystem som utgår ifrån att man är oskyldig tills motsatsen har bevisats. Vi har till och med flera domstolsnivåer, Tingsrätt, Hovrätt och Högsta Domstolen, allt i syfte att säkra att ingen frihetsberövas på fel grunder.

Ändå placerar vi över 1000 barn, 20 gångar fler än de som döms till ungdomsvård, på väldigt lösa grunder och utan någon form för rättssäkerhet. Det hade inte varit ett problem om det bara handlade om placering i familjehem eller på HVB-hem, vi har Förvaltningsrätten till att säkra rättssäkerheten vid LVU. Men att placera barn på SiS med särskilda befogenheter enbart utifrån Socialtjänstens beslut är inte mindre än en rättsskandal.

Det är inte tuffa och starka personer som placeras enligt LVU. Det är barn och ungdomar som inte klarar av en vanlig vardag. Vi kaller dem skröpliga barn, barn med en extra psykisk sårbarhet. Men vi placerar dem i en miljö som är byggt i syfte att hantera barn som dömts för grova brott (man döms inte till ungdomsvård för småsaker). Jag har träffat barn placerade på SiS på grund av att de inte gick i skolan utan spelade datorspel hemma. Barn där man misstänkte att de var på väg i dåligt sällskap. Barn som tagits för haschrökning. Men de placeras med dömda brottslingar och utsätts för frihetsberövande metoder som i alla andra sammanhang är olagliga.