Om att alla gör så gott de kan

I debatten som varit senaste tiden har några personer raljerat över tanken, att alla gör så gott de kan. Det är en grundprincip i lågaffektivt bemötande, även om jag brukar formulera den tydligare: Människor som kan uppföra sig, gör det.

Raljerarandet har funnits i Skogstads och Hellströms debattartikel i SvD, men även i personliga meddelanden jag mottagit som del i det hat man får motta om man står upp för mänskliga rättigheter. Argumentet mot principen har varit, att de skrivande minsann inte gjorde sitt bästa själva när de var barn eller ungdomar. De anser, att principen inte är sann. De anser alltså, att det är en såkallad epistomologisk diskussion.

Den första som formulerade tanken att alla gör så gott de kan var Sokrates (tack Marie för den referensen). Vi vet inte om han anså frågan vara en sannhetsfråga. Men han framförde argumentet att vi inte borde straffa brottslingen, utan utbilda hen, eftersom det skulle ge bättre effekt. Vi får ändå säga att den debatten pågår än, mer än 2400 år senare.

Den som tod upp det modern tid och relaterat till den aktuella frågan; barn i skolåldern, är Ross Greene. Amerikansk psykolog, som beskriver en metod för att förändra beteendeproblem, där man i samarbete med barnet kartlägger vad som blir fel, så vi man kan rätta till det. Allt utifrån tanken att barnet gör så gott hen kan, och när det blir beteendeproblem är det på grund av att en situation hart ställt för höga krav och förväntningar på förmågor barnet inte har. Det kan vara:

  • Förmågan att beräkna orsak och verkan (central koherens). Har man svårt för det kommer man inte att kunna räkna konsekvenser av egna handlingar ut.
  • Flexibilitet. Många barn får ångest vid plötsliga ändringar, och vissa reagerar med beteendeproblem för att undvika ångesten.
  • Uthållighet. Många konflikter uppstår när barn ska vänta.
  • Impulskontroll. 5 % av alla barn har så pass stora svårigheter med att hålla tillbaka impulser, att det ger problem i vardagen.
  • Sociala förmågor. Runt 10 % av alla elever i skolan har svårt att hantera raster utan fasta aktiviteter. Vissa skapar fasta aktiviteter (spelar alltid fotboll, spelar alltid kort, går runt med en pinne etc). Vissa hamnar i konflikt. Detta är ett problem vi haft sedan Folkskolans införande, men raststrukturen ändrar vi inte på. Vissa vill hellre att dessa elever inte finns i vanliga skolan.
  • Kommunikationsförmåga. Många konflikter uppstår när vi missförstår varandra.
  • Följsamhet, eller trenden att säga ja. Vi säger ja till det vi kan förutsäga, men nej till det oförutsägbara. Och är man dålig på att förutsäga säger man oftare nej.

Ross Greenes metod, CPS, har bra vetenskaplig stöd (se referenslista). Det innebär inte att vi tar en epistomologisk diskussion kring om principen, att alla gör så gott de kan. Det innebär att det är ett effektivt sätt att tänka. Tänker vi så blir vi bättre på att lösa de problem som uppstår i skolan. Vi börjar leta efter sätt att få eleven att klara sig bättre. Vi kanske även använder Greenes metod och börjar samarbeta med barnet om att lyckas bättre.

De som skriver att principen inte är sann förespråkar bortvisning, avstängning och andra konskvenser. Metoder, som har absolut noll vetenskapligt stöd. Metoder, som tvärtom har visat sig öka beteendeproblem på sikt.

Vi vet inte om principen, att alla som kan uppföra sig, gör det, är sann. Men vi vet att den är effektiv. Det räcker gott och väl. Tänker vi så blir vi effektivare, och betendeproblemen minskar. Som jag förstått det vill Skogstad och andra som kritiserar principen att beteendeproblemen ska minska. Motståndet mot principen kan därför inte vara i elakt syfte. Det handlar nog om att de inte förstått. Och då bör vi enligt Sokrates utbilda dem. Därför denna text. Skogstad och Hellströms artikel skulle man kunna beskriva som beteendeproblem. De kommer med personliga utfall, och kritiserar principer utan tillstymmelse till argument. Så vi bemöter med argument i debattartiklar i SvD och Dagens Samhälle. Vi utbildar. För vi anser att även Skogstad, Hellström och alla de som skickar personliga meddelanden gör sitt bästa de med. Alternativet skulle vara att vi skulle bli upprörda och stressade, och då kanske vi skulle börja skriva illa underbyggda personpåhopp vi med. Och det har ingen nytta av, allra minst vi själva.