Om belöningssystem och teckenekonomi

I många verksamheter jag kommer ut i, primärt på barnområdet, används olika system för att belöna bra beteende. De enklaste handlar om att man får en kaka om man gått en promenad, och de mest komplexa består av smileys eller mynt man får vid vissa önskvärda beteenden och möjlighet att växla in dessa smileys eller mynt till olika upplevelser, utflykter, godis eller prylar. Tänkandet kommer från några studier främst av skolsituationer, där barn får belöningar av att delta i inlärningssituationer.

At man använder sig av den sortens system är inte heller så konstigt. Det brukar vara oerhört effektivt precis när man inför det, och personal upplever ofta en markant bättre motivation hos den de arbetar med. Fast det håller sällan, och det finns även vissa biverkningar som ställer till det på sikt. Socialstyrelsen skrev i 2012 en rapport, där de beskriver att belöningssystemen i många fall de sett i deras tillsyn av olika verksamheter inte används enligt den forskning som finns men har blivit straffande system. De konkluderar dessutom att det inte finns vetenskapligt stöd för bruken av belöningssystem i socialpedagogiskt arbete.

De negativa biverkningar man kan träffa på är:

  • Legitimerande effekter. En ung man jag arbetade med hade svårt att komma i tid i skolan. Han var ofta en halvtimme sen. Personalen i hans elevhem införde ett teckensystem där han fick en ett tecken varje dag han var i tid i skolan. tecknen kunde sedan växlas in mot biobiljetter, 5 tecken per biobiljett. Systemet hade bra effekt första veckan, och redan första helgen kunde han gå på bio. Likadant andra helgen. Tredje helgen kom han inte i skolan alls på måndagen, och på tisdagen klockan 10 ringde skolpersonalen och frågade honom om han inte skulle komma till skolan. Han sa: ”Nej, det är inga bra filmar denna veckan”. Systemet hade medfört att han flyttat fokus från att gå i skolan till bion, och tagit bort det dåliga samvetet han i vanliga fall hade när han inte kom i skolan i tid. Och den samlade frånvaron hade ökat.
  • Glädjeminskningseffekten. När jag fick min första lön var det en helt fantastisk känsla. För varje gång jag fick lön första året minskade den. Numera är det mest en lättnad att den kom. Så glädjen vid belöningen har minskat med tiden. kanske för att jag när jag var ung inte var säker på att jag var värd lönen. Numera tycker jag som de flesta att jag är värd mer! Det samma ser vi när belöning är en genomgående del i pedagogiken. Efter några år har inflationen blivit så stor att det kostar ett tv-spel i veckan att få vardagen att fungera, men belöningen innebär ingen glädje för barnet längre. För barnet tycker hen är värd det. Jag tycker det är oerhört sorgligt att se en 13-åring som inte blir glad över en belöning. Usch så dålig livskvalité det måste vara, ett glädjelöst liv.
  • Inflationseffekten. Alla belöningssystem innebär en förhandling. Vi bedömer hur liten belöning vi kan erbjuda för att få det beteende vi vill. Om barnet accepterar belöningen fungerar det. Fast alla förhandlingar innebär att barnet efter ett tag kan försöka öka lönen. Det händer ofta över tid. Barnet kräver större och större belöningar för samma beteende, men blir mindre och mindre glad för belöningen.
  • Straffande effekten. Vi beskriver det ofta som en belöning att få en smiley om man kommer i tid. Det blir ett system när man kan växla in tio smileys mot en aktivitet eller liknande. Fast om ett barn kommer för sent och därför inte får en smiley upplevs det ofta som ett straff av barnet. Och straff har tyvärr inte den positiva effekten vi tror det har. En stor del av Socialstyrelsens kritik handlade just om att barnet beskrev det som straff medan personalen beskrev det som att han missade en belöning. Det kan även ibland leda till konflikter, om barnet inte anser att det var med flit.
  • Motsatseffekten. En belöning är i grund och botten en del av en maktrelation. De vuxna bestämmer vad som ska belönas och även när barnet levt upp till det. Det sätter barnet och den vuxna i ett motsatsförhållande. Vissa psykologer försöker undvika det genom att allt diskuteras igenom med barnet och att barnet själv får komma med förslag till belöningar och när de ska delas ut, och det är bra, men i de allra flesta fall är det den vuxna som bestämmer.
    Motsatsförhållanden innebär att någon måste vinna. I utgångsläget är den vuxna inställd på att vara den som vinner, men jag har upplevt många barn som inte köper det utan motarbetar de vuxna. Det tycker jag inte är konstigt. Fast det innebär att den pedagogiska alliansen havererar. I mitt arbete syftar vi i stället på samarbete, och just där är belöningssystemen ett problem. Systemen motverkar samarbetet på grund av den inbyggda maktstruktur.

Jag tycker det är spännande att fundera över vad det är i metoden i sig som gör att vi lätt börjar använda den fel. En orsak kan vara att belöningssystem är väldigt nära vanlig fostran. Jag har i ett annat blogginlägg skrivit om gå i metodtaket, och det kanske är det som händer. När en metod är väldigt lik de metoder vi trillar dit på när vi går i metodtaket kan det vara svårt att veta precis var gränsen går.

Sedan har vi en vanlig mänsklig tendens att försöka upprepa upplevelsen av att lyckas. Ofta blir det snabbt en positiv effekt av belöningar, och det ruset av att lyckas vi upplevde då vill vi gärna upprepa. Fast det ruset är som ett initialt alkoholrus: det går inte att upprätthålla. Först är det häftigt, sedan blir vi mer och mer odrägliga medan vi försöker få den första kicken igen. Och vi fortsätter tro att det är möjligt långt efter att vi egentligen borde inse att det är kört. En ytterligare svårighet är att barnet inte vill lägga ner systemet. Hen får ju prylar, godis eller upplevelser. Att ta bort systemet skulle innebära att det skulle upphöra.

I en del fall har jag tagit bort belöningssystem. Det har vi gjort genom att fortsätta betala ut belöningen, men tydliggöra att barnet inte behöver göra sig förtjänt. Vi brukar säga att vi tycker barnet absolut förtjänar de trevliga sakerna, men inte längre behöver jobba för det. Efter ett bra tag, ofta månader, kan vi sedan byta ut dem mot mera utvecklande upplevelser och utflykter. Ofta ser vi glädjen återvända, alliansen byggas upp och tilliten till personalen öka ganska snabbt. Men även lusten att göra rätt.

Ibland när jag pratar om belöningssystem säger vissa psykologer emot. De påtalar att det visst finns evidens, och de tycker att Socialstyrelsens tolkning av forskningsläget är fel. Jag tänker inte gå in i den diskussionen. Det jag tycker är viktigt är att jag i mitt arbete sällan ser att det fungerar, och att jag ser andra samarbetsbaserade metoder fungera. De har också evidens. Att det finns evidens för en metod innebär inte att det alltid är det riktiga att göra. Andra faktorer spelar också in. Det har jag skrivit om i ett annat blogginlägg om evidens och etik. Så jag brukar hävda att det är mycket möjligt att psykologer kan få till bra belöningssystem, men att majoriteten av belöningssystemen inte görs av psykologer med 5 års utbildning och tre års psykoterapeututbildning i kbt. De allra flesta görs av lärare och behandlingsassistenter med betydligt mindre utbildning, och ofta utbildning i annat än beteendeterapeutisk metodik. Vilket innebär att de allra flesta belöningssystem av naturliga skäl är ganska amatörmässiga. Det borde räcka som argument för att låta bli.

Detta blogginlägg ska inte ses om en kritik av KBT, TBA, behaviorism eller inlärningspsykologi. Det ska ses om kritik av en specifik tillämpning som är svår att hantera och har biverkningar. Men jag vill också passa på att säga att de flesta problem man försöker lösa med teckenekonomi och belöningssystem går att lösa på enklare sätt. Läs gärna vad jag skrivit om att ställa krav och både mina och Ross Greenes böcker om hur man arbetar med barn med särskilda behov.