Jag intervjuades för ett tag sedan till ett nyhetsprogram i SVT. Det handlade om en händelse i Göteborg. I centrum av berättelsen bakom intervjun stod en medelålders utbildad lärare. Han var timanställd i Göteborgs Stads skolors vikariepool. Redan där blir det intressant. I Göteborgsområdet är det, precis som i resten av landet, en ganska massiv brist på utbildade lärare. Så de lärare som väljer att arbeta som timanställda i en vikariepool kan ha olika orsaker till det. Men brist på jobbmöjligheter är inte en orsak. Jag träffar på lärare som väljer den typen av anställning för att kunna resa mycket. Tre månader på en strand i Asien varje vinter. Andra har uppnått pensionsåldern men vill gärna dryga ut pensionen. Några gillar just rollen som vikarie. Ytterligare andra har inget val. De har omplacerats ett antal gångar och får inga andra anställningar inom skolan.
Jag vet såklart inte varför just denna lärare var timanställd i vikariepoolen. Men det är ett litet varningstecken för mig. Det är i en del fall inte de lärare som satser helhjärtat på att skapa bra pedagogiska ramar. För det finns det inte många möjligheter för i den anställningen. Och det är ibland sista utposten.
Nämnda lärare undervisar en dag i 2022. Eleverna sitter med sina iPads. Läraren ber dem lämna ifrån sig paddorna, men en elev vägrar. Läraren uppmanar igen eleven att genast lämna ifrån sig sin padda. Eleven vägrar. Läraren tar tag i paddan och drar med kraft paddan ur barnets händer. Eleven blir fly förbannad och säger att hans pappa ska döda läraren. Läraren tar därefter tag i eleven och drar i honom för att visa ut honom ur lokalen, vilket medför blåmärken på elevens överarmar.
När elevens föräldrar ser dessa blåmärken polisanmäler de läraren. Läraren gör genast en motanmälan, han polisanmäler elevens dödshot. Polisen lägger genast ner båda anmälningarna. Det finns det goda orsaker till. Eleven är inte straffmyndig och kan inte heller anses vara kapabel att förverkliga hotet. Läraren har handlat i affekt, och det finns inga vuxna vittnen. Eventuella brottet går inte att utreda.
Fast Göteborgs Stad gillar inte att föräldrar polisanmäler lärare för våld mot eleverna. De gillar inte heller att en lärare polisanmäler sina elever för dödshot. Så de meddelar den timanställda läraren att han inte ska räkna med fler uppdrag. Kom ihåg att han är timanställd. Det är alltså inte ett avskedande. När han ifrågasätter det beslutet och ber om en förklaring får han veta att man från ledningsmål har bedömt hans agerande som oprofessionellt. I Göteborgs Stad löser man inte småkonflikter med våld. Då bör man jobba lågaffektivt.
Nu blir läraren fly förbannad. Han har inte fått någon utbildning i lågaffektivt bemötande, och anser inte att han kan förväntas arbeta med en metod han inte utbildats i. Så han kontaktar sitt förbund och SVT. SVT gör några inslag i ett nyhetsprogram. I ett av dem intervjuas jag. Jag får frågan hur mycket utbildning man behöver för att kunna arbeta lågaffektivt (till vilken jag svarar att det är lite olika). Sedan ombeds jag berätta vad lågaffektivt bemötande är i tre korta punkter. Det gör jag, och poängterar att metoden handlar om hur vi löser konflikter, inte hur vi vinner konflikter.
Sen verkar det gå en säkring i en del människors hjärnor. Min inkorg fylls av hat. Expressen publicerar en ledare som är ingenting annat än personangrepp på mig. Jag får till och med skulden för gängvåldet, guilt by association. Efter det får jag en ny flodvåg av hat i min inbox. Tack för den, Anna Dahlberg. Personangrepp brukar komma när man inte har argument. Med bra argument behövs de inte. Men det är oviktigt. Det viktiga är att förhålla oss till vad som faktiskt hänt.
En stor del av en lärares arbete går ut på att få eleverna att samarbeta. Skollagen är väldigt tydlig med att det är huvudmannens ansvar att eleverna uppnår målen. Det lyckas vi enbart med genom att få eleverna att delta i undervisningen. Det misslyckades läraren med. Han är inte den första lärare som haft en en elev som inte vill lägga undan en padda. Det händer troligen flera hundra gångar om dagen i svenska skolan. Tusentals lärare har lyckats lösa den typen av situation utan dödshot och blåmärken. Det ingår i den kompetens vi måste kunna förvänta av en lärare. Det är till och med så att hundratusentals föräldrar lyckats med detta, fast de är amatörer. En del får handskas med det varje dag. Och gör det med den äran. Detta är viktigt. Vi måste kunna förvänta att lärarna vi lämnar över våra ungar till kan hantera vardagssituationer utan att använda våld. För mig kvittar det om det är lagligt våld eller inte. Att vi i samhället väljer att göra det lagligt att lösa svåra situationer i skolan med ett visst mått av våld när det är nödvändigt får inte innebära att vi accepterar att lärare löser relativt enkla situationer med våld.
De allra flesta lärare vet också att en lösning som den läraren valde kommer att innebära att de tappar auktoritet bland eleverna. Elever har respekt för den lärare som behåller huvudet kallt och löser de situationer som uppstår med pondus och på grund av den respekt hen har uppbyggt hos eleverna. En lärare som tappar det har eleverna inte respekt för. Ska vi skapa respekt med auktoritära metoder måste vi vara enormt auktoritära. Då måste vi vara redo att använda ganska mycket våld. Den typen av auktoritet bygger på att eleverna är rädda för läraren. Förhoppningsvis är det inte vad Anna Dahlberg och andra tyckare önskar. För då blir det svårt att nå målen. Därför är metoden att uppnå auktoritet genom att förtjäna den mycket bättre.
Det finns flera problem med att lärare ska använda sig av metoder som de den aktuella läraren gjorde.
- Föräldrar kommer inte att vilja skicka sina barn till skolan. Vem vill lämna över sitt barn till en organisation som anser sig ha rätt att ta tag i barn för att lösa vardagskonflikter? De flesta föräldrar vet att det inte är nödvändigt. De har ju samma konflikter med barnen i vardagen.
- Det blir svårt att rekrytera lärare. Vem vill bli lärare om vi förväntar att lärare löser konflikter med barnen som denna lärare gjorde? Inte dem som älskar barn.
Dessutom innebär sättet läraren löste situationen på en dålig arbetsmiljö. Är det sämre arbetsmiljö att utsättas för ett (tomt) dödshot av en elev än att hamna i en fysisk konflikt och sedan polisanmälas? Dödshotet kom ju efter att läraren trappat upp konflikten. - Eleverna kommer att lära sig mindre. En del kommer att traumatiseras av det de utsätts för.
- Kriminaliteten i samhället kommer att öka, inte minst gängkriminaliteten. Vi vet att risken för att bli kriminell ökar med 15 % om man gått i en auktoritär skola. Och att risken är störst om man tillhör en minoritet.
Som jag förstått det handlar situationen i Göteborg om en inkompetent timanställd lärare som staden vill göra sig av med. Hans chef tycker inte att han hanterade situationen professionellt. 99 % av alla lärare löser den typen av situationer utan våld och utan att bli dödshotade. Men läraren fick också veta att hans kompetens kring lågaffektivt bemötande är för liten. Och så är det ju. Han valde sen att berätta just det. Vilket medfört att min inbox har fyllts av bajs. Och att Expressen väljer att lägga ut min ekonomi i en ledare.
Inom psykologin har vi en forskningsgren som kallas attributionsteori. Den bygger på tanken att vi alla misslyckas ibland. När vi misslyckas har det visat sig att vi gör ett bättre jobb nästa gång om vi erkänner att vi misslyckats. Skyller vi ifrån oss och anser att andra är ansvariga för att vi misslyckats kommer vi inte att lära oss någonting. Får jag en p-bot och förstår att det är för att jag ställde bilen fel kan jag göra annorlunda nästa gång. Får jag en p-bot och anser att det är för att p-vakten är en idiot kommer jag troligtvis inte att ställa bilen annorlunda nästa gång. Då kommer jag att misslyckas igen.
Det innebär, att om läraren anser att det är elevens fel att denna situation havererade kommer läraren att hamna i samma situation igen och igen. Om läraren anser att det är arbetsgivarens fel att han inte har metod för att lösa en situation hans kollegor löser varje dag, kommer han att misslyckas igen och igen. Anser läraren att han löste situationen på ett bra sätt kommer han att få fler dödshot. Det kan de flesta av oss i och för sig hantera. Men han kommer också att bli polisanmält igen och igen. Det blir strax svårare.
Men fram för allt undrar jag hur alla de som bajsar i min inbox tänker. Och faktiskt undrar jag hur Anna Dahlberg tänker. Vill de verkligen försvara vad arbetsgivaren beskriver som bristande kompetens? Är det bra att lärare löser vardagssituationer som paddaincidenten på ett bra sätt där ingen skadas, som de allra flesta lärare gör? Eller menar dessa människor på fullt allvar att det är bättre att en lärare använder fysisk våld på barn för att lösa situationen på ett sätt som spårar ur och slutar i ömsesidiga polisanmälningar?
Tyvärr vet vi att den sista lösning inte fungerar. Vi vet också att den första gör. Det vet vi från forskningen. För, Anna Dahlberg, vi har faktiskt evidens.