Om att bråka

Jag fick min psykologexamen i februari 2000. Drygt 20 år sedan. Jag var då 34 år gammal och hade, innan jag började plugga jobbat 7 år i industrin och några år med musik och på förskola. Jag växte upp i en familj med stort socialt engagemang, mina föräldrar hade till exempel utslussning från ett missbruksbehandlingshem, vilket innebär att vi i perioder hade tidigare (och ibland aktiva) missbrukare boende hos oss.

Redan på psykologutbildningen fick jag lite svårt att förstå vissa psykologers sätt att tänka. Vi fick läsa olika psykologiska teorier, och jag personligen hade svårt att förhålla mig till delar av psykodynamiskt tänkande (som att psykologens tolkningar alltid räknades, oberoende hur galna de tycktes vara) och till behaviorismen som idé, eftersom den handlar om att påverka människan till att ändra sitt beteende och därför kan användas för att ändra beteende trots att personen med beteendet inte bett om det. Jag upplevde att respekten för klienten inte var automatiskt inbyggt i några av synsätten, och att ingen påpekade det. När vi närmade oss slutet på utbildningen var vi som läste i Lund tvungna att välja mellan psykodynamisk och kbt-inriktning på klientarbetet. Vi fick träffa företrädare för både inriktningar som gjorde klart att de tyckte att företrädare för motsatt inriktning var idioter och att de själva hade hela sanningen. Nu tror inte jag att någon inom psykologin har hela sanningen, så jag bestämde mig för att hitta en annan väg, och flyttade därför min utbildning till Köpenhamns Universitet och masterutbildningen i klinisk neuropsykologi.

Neuropsykologins kunskapsfält är samspelet mellan hjärnan och omgivningen. Den kliniska neuropsykologins samspelet mellan hjärnan och omgivningen hos människor som inte får samspelet att fungera. Som inte passar in i mallen. Det är oftast på grund av funktionsnedsättningar, förvärvade efter skador eller stroke, utvecklingsrelaterade som adhd eller autism, eller demens. Inte minst på grund av historien (den kan du till exempel höra lite om i P1 dokumentärs serie Vipeholmsanstalten) är mänskliga rättigheter helt centralt i kliniska neuropsykologin. Vi har fått leva med att vi arbetar inom ett fält där väldigt stora övergrepp ägt rum genom historien, till och med dödandet av stort sett alla personer med särskilda behov i Tyskland på fyrtiotalet.

Det var min ingång till jobbet, när jag redan under utbildningen arbetade i barnpsykiatrin, och när jag som nyutbildad jobbade inom skolan. Psykologer ska säkra att personer som inte klarar sig i samhället på grund av funktionsnedsättningar inte utsätts för begränsningar av sina rättigheter. Skolan får inte vara sämre för elever med funktionsnedsättningar än för andra. Elever får inte oftare utsättas för övergrepp för att de har funktionsnedsättningar. Och hur var det med det?

Jag upptäckte ganska snart att verkligheten tyvärr är att människor med funktionsnedsättningar i stor utsträckning får sina rättigheter begränsade. Ibland med lagen i hand (som när det finns en överrepresentation av barn med adhd och autism inlåste på SiS-institutioner utan att ha begått brott och att personer med autism finns inlåsta utan dom på rättspsykiatriska kliniker runt om i Sverige), ibland i lagens gråzon (som att elever med autism och adhd oftare utsätts för disciplinerande åtgärdar i skolan) och ibland helt olagligt (som att elever med adhd och autism mycket oftare utsätts för direkta övergrepp som fasthållningar och våld från skolpersonal). Detta är allvarliga beskyllningar, men väldokumenterade. SiS-statistiken finns i SiSs egna kartläggningar, rättspsykiatri-statistiken bland annat i Bengt Perssons doktorsavhandling från 2001 och i Sofia Åkerlunds böcker, och skolstatistiken kan du få fram genom till exempel Danmarks föredömliga dokumentation på fasthållningar som finns på kommunernas hemsidor, skola för skola. Överhuvudtaget har det visat sig att barn med funktionsnedsättningarna adhd, autism eller intellektuell funktionsnedsättning är extremt överrepresenterade när det gäller övergrepp, inklusive sexuelle övergrepp. En ny dansk registerstudie där man samkört identitet på offer för polisanmälda sexuella övergrepp och psykiatriregistret (där diagnoser registreras) visade att 27 % av alla offer hade en autismdiagnos (en överrepresentation på 2700 %), 30,8 % hade en adhd-diagnos (en överrepresentation på 600 %), 24,7 % hade intellektuell funktionsnedsättning (en överrepresentation på 1200 % och 8,1 % hade en förvärvat hjärnskada (lite oklart hur det definieras, så den exakta överrepresentationen kan jag inte direkt räkna ut). Studien är stor, alla barn mellan 7 och 18 år ingår i Danmark, n=679.683.

Det som först slog mig når jag började jobba var att vi rutinmässigt diskriminerar personer med funktionsnedsättningar genom att ha samma mål och förväntningar på dem i vardagen, och hantera deras tillkortakommanden som om de inte hade funktionsnedsättningar. Till exempel kunna vi ur siffrorna på Köpenhamns kommuns hemsida fastställa att risken för att utsättas för en fasthållning i skolan i 2014 var mellan 100 och 87.000 % större (beroende på vilken skola man gick på, och värsta skolan stängdes sedan, bra!) om man hade en autismdiagnos än om man inte hade.

Orsaken till att jag började utveckla metod för hantering av beteendeproblem och tog kontakt med kollegor runt om i världen som gjorde samma var just detta. Att vi måste ha metod inom vård, omsorg och skola som säkrar att personer med funktionsnedsättningar inte utsätts för fler övergrepp än andra. Vi skulle helst se att ingen utsätts för övergrepp, men just den diskriminerande aspekten är helt central. Så vi utvecklade det som vi i dag kalla lågaffektivt bemötande. Det är metod som är i ständig utveckling. Vi har ingen egentlig teoretisk bakgrund (alltså psykologisk grundteori som inlärningspsykologi eller psykodynamiskt tänkande), utan tittar på hur personal och föräldrar kan hantera olika besvärliga situationer utan att risken för övergrepp ökar. Metoden är därför levande, ser vi en risk ute i verkligheten ändrar vi metod. Det betyder också att när metoden får kritik tar vi reda på varför kritiken uppstått och gör en bedömning av om den är relevant i förhållande till metodens mål. Innebär kritiken att vi översett en risk för diskriminering eller övergrepp? Då tar vi genast tag i att ändra oss. Handlar kritiken om andra saker är det inte så viktigt. Det innebär också att det inte är viktigt för mig att det är just lågaffektivt bemötande som används som metod. Alla metoder som på samma sätt skyddar mot att rättigheter tas bort och att det händer övergrepp är bra. Helst skulle jag önska att vi inte behövde utveckla metod. Att vi kunde lägga ner all utbildning i lågaffektivt bemötande. Att riskerna inte fanns.

Mitt fokus på rättigheter och övergrepp har genom åren inneburit att jag sagt ifrån när jag ser risk för just diskriminering och övergrepp. Jag har tillsammans med kollegor kritiserat specifika verksamheter, som Oasen i Aneby (som sedan bytt ägare och metod, bra!), Schuberts minde i Danmark (som precis lagt ner all verksamhet för att bygga upp en ny med annan metod, bra!), Solhaven i Danmark (som gick in konkurs efter kritik mot deras metoder, bra!), Behandlingsskolerna i Köpenhamn (som inte tagit det rejäla tag i sin pedagogik vi hoppades på), rättspsykiatrins arbete kring personer med självskadebeteende (där det har skett stora förändringar, bra!) och SiS (som har en pågående intern diskussion och ständigt hamnar i media på grund av övergrepp, senast en generell rapport och en internutredning kring övergrepp på SiS-institutionen Björkbacken). Jag gläds när verksamheter som använder övergrepp som metod läggs ner (som Havregården i Danmark som granskats senaste veckorna och nu läggs ned). Jag engagerar mig i enstaka ärenden när jag ser övergrepp (som i Dicks fall senaste året). Kort sagt: Jag bråkar. Säger ifrån. Utnyttjar min yttringsfrihet för att säkra rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Ibland blir folk arga på mig när jag säger ifrån. Det kan jag leva med. Som när jag i veckan kritiserade metoden Pax i skolan. Min kritik ska ses i den sammanhang jag beskrivit ovan. Vissa kanske tycker att metoden är så mycket mildare än andra metoder jag brukar säga ifrån kring. Men för mig är det inte viktigt. Det viktiga för mig är om metoden diskriminerar. Och det anser jag att Pax i skolan gör. Det har föräldrar och elever med diagnoser som adhd och autism berättat att de upplevt. Deras upplevelse är viktig. Då måste vi titta på metoden och se om diskrimineringen är inbyggt i metoden. Är den det måste vi antingen lägga ner metoden eller ändra den i grunden. Att försvara något som har inbyggde problem är såklart problematiskt. Handlar de problem om risk för diskriminering eller direkta övergrepp är det än mer problematiskt. Och det går att lösa. Om Pax i skolan tar bort gruppbelöningarna och enbart satsar på spelet (som vi gör i sport generellt) är det inte lika stort ett problem. Om Pax i skolan tar tag i problemet med samtycke ser jag inga större problem med metoden. Men något måste göras.