I förre blogginlägget (en krönika tidigare publicerat i tidskriften Intra) skrev jag om huruvida man får ha husdjur på ett LSS-boende. Det är en viktig fråga, inte minst för att ensamhet enligt min kompis Dave Pitonyak är det största problemet hos personer som har LSS-insatser. Jag har fått en del feedback på krönikan. En del positiva, men även en del som handlar om att man som personal också har rättigheter. Det är bra. Skulle jag bara skriva om sånt som vi är överens om händer det ju ingenting. Och jag tror att vi har lång väg att gå än innan vi har säkrat personer med funktionsnedsättningars rättigheter fullt ut. Så jag tänkte vi skulle kunna ta det ett steg vidare.
Under sommaren 2019 cyklade jag en bit på Funktionshinderbanans resa från Göteborg till Visby. Väl framme i Visby i Almedalsveckan pratade vi med politiker och höga tjänstemän om LSS-boenden. Vi hade samlat frågor och kommentarer från personer som bor på LSS-boenden och från anhöriga, politiker och tjänstemän. En av de frågor vi fick med oss var hur det kom sig att man inte har rätt att flytta ihop med en man älskar om man bor på ett LSS-boende.
Genom åren har jag stött på frågan i handledning ett antal gångar. Ofta har det handlat om att en boende har träffat en person på länsdansen eller på dagliga verksamheten. De har blivit förälskade och börjat träffas. Efter att tag vill de gärna sova över hos varandra, men då blir det problem. Ska personal på LSS-boendet stödja den personen som inte bor där? Eller ska personal från dens boende komma och göra det? Och hur blir det om de älskande bor i två olika kommuner? Ska kommunen skicka personal till ett LSS-boende i en annan kommun?
Men det kan även vara mindre konkreta problem. Ibland vill personal prata i handledningen om att förhållandet gör att den person de jobbar med inte sköter sin vardag på grund av förhållandet. Prioriterar sin älskade fram för tvätten och dagliga verksamheten. Inte sköter sig.
Jag gillar den typen av frågor. Fram för allt för att de sätter fingret på det viktigaste i hela arbetet med människor med särskilda behov: rätten att leva som alla andra. När vi väl börjar prata om vad personalen ska göra ur ett rättighetsperspektiv är det ingen svår fråga. Det är inget problem att man blir lite virrig och prioriterar lite konstigt när man är kär. Tvätten får vänta. Och det är klart att vi ska stödja även den som hälsar på om den behöver det. Och prata med de boenden om hur vi bäst löser det. För det är klart att det går att lösa. Det är klart att vi ska stödja kärleken när vi ser den. Till och med fira den. Även om de älskande bor i var sin kommun.
Ibland måste vi kanske till och med hjälpa kärleksparet att få förhållandet att fungera. Kanske inte med amatörrådgivning, men iallafall med all praktiskt stöd vi kan uppbåda.
Därför undrar det mig att många LSS-boenden har så pass små sovrum så att det inte går att få in en dubbelsäng. Och att det aldrig byggs LSS-lägenheter för två personer. Det är som om politiker, tjänstemän och arkitekter inte tror att personer som behöver en LSS-bostad kan hitta någon som älskar dem. Det är en skrämmande tanke.
Som tur är kunde vi lyfta frågan till några politiker. Och som tur är lovade de att titta på det. För dem kom det som en överraskning. Ingen av de politiker vi pratade med hade någon aning om att det låg till på det viset. Och alla var helt tydliga: såklart måste man ha rätt att bo med den man älskar. Och vara med hen så mycket man vill. Det tänker du som läser detta såklart också. För det är klart att rätten att flytta ihop med någon man älskar är en enormt stor del av att leva som alla andra.
Förresten, här är en bra låt om kärlek från Kulturlabbet i Göteborg.
Denna text publicerades första gången i tidsskriften Intra, nummer 1, 2020.