Genom åren har jag varit inblandat i en mängd ärenden där skolfrånvaro har varit centralt. Ofta upplever jag dock att både skolpersonal och kollegor hanterar frågan som om det fanns bara en grupp, och att bästa sättet att jobba med det är att få eleven till skolan snabbast möjligt. Jag och mina samarbetspartners har jobbat väldigt olika beroende på vilken typ av skolfrånvaro det har handlat om. I dag tror jag att det finns 5 olika typer av frånvaro:
- Skolk eller social skolfrånvaro IRL
- Hemmasittande eller nätbaserad social skolfrånvaro
- Hemmaliggande eller psykiatrisk orierenterad skolfrånvaro
- Stannahemmande eller neuropsykiatrisk orienterad skolfrånvaro
- ”Skolfobi” eller skolpåverkande problem i familjen
Vi ska ta dem en åt gången och prata både om orsak, hur det ser ut och hur man bör jobba. Allt utifrån min erfarenhet och de ärenden jag varit inblandat i. Bland annat har jag varit inne i en del ärenden i samarbete med företaget StøtteCompagniet, som jag var delägare i från början och nu har lite handledning med. Det kan vara en kombination av de ovanstående typer också. Men det innebär inte att arbetet blir mindre. Ju större komplexitet desto större arbete för skolan.
I alla grupperna och i alla ärenden jobbar vi med hur skola och socialförvaltning ska agera, inte hur eleven eller föräldrarna bör göra. Ofta blir det bra om det finns ett samarbete med föräldrarna, men det kan man från skolans sida inte kräva. För enbart när skolan försöker lösa sina problem kan skolan lösa sina problem. Det är en viktig grund i allt mitt arbete, och finns som en röd tråd både i bloggen och i mina böcker och artiklar.
Hur man får i gång ett bra samarbete i komplexa ärenden, som skolfrånvaroärenden ofta är, har jag och mina kollegor beskrivit i boken Utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar och psykisk sårbarhet – om annorlunda barn.
Men vi kan börja.
Skolk eller social skolfrånvaro IRL
När barn börjar skolan har de ofta koll på att de är där för att lära sig. Ofta är de även enormt intresserade i att lära sig när de är små. Under lågstadiet brukar de som inte är så bra i skolan dock förlora glädjen vid att lära sig, men går ändå kvar, kanske därför att det är det man gör. I mellanstadiet går de flesta barn i skolan för att det är det man gör, ens föräldrar tycker att man ska och att man gärna vill vara med sina kompisar. I högstadiet är man sällan så fokuserade på vad föräldrarna vill och man vill kanske till och med göra det motsatta av vad som förväntas. Då är det bara kompisarna kvar. Och dem kan man ju träffa någon annanstans än i skolan. Därför finns en risk att grupper av ungdomar lämnar skolan och gör andra saker tillsammans. Det är skolk.
För att förebygga skolk måste man som pedagog göra sig intressant. Man måste helt enkelt bygga relationer med sina elever. Kanske till och med mest med de elever som är i riskzonen för skolk. Fast de flesta pedagoger vill helst bygga relationer med de elever som är i minst risk att skolka. Det är ett dilemma.
Man måste visa eleverna intresse, inte bara kring skolarbete, utan även kring intressen, total livssituation och vem de själva anser att de är. Alla eleverna. Även om man jobbar i högstadiet och träffar 100 elever varje vecka. Jag vet att det är mycket att begära. Jag skriver bara vad som är nödvändigt. Fast man kan ju fuska och bara visa de elever som är i riskzonen för skolk intresse. Det är precis lika bra.
Hemmasittande eller nätbaserad social skolfrånvaro
De första hemmasittare fick vi i 2003. Orsaken till att det hände just då var introduktionen av spelet World of Warcraft (WoW). Från början var det enbart elever som spelade WoW, men allt eftersom har det kommit flera onlinespel med socialt fokus så nu kan det handla om spel som Hunger Games, Call of Duty och en mängd andra. Det som spelen har gemensamt är att de bygger på samarbete. Spelarna måste lösa olika uppdrag där det krävs att man är flera spelare som planerar och genomför uppdraget tillsammans. de olika spelare har olika roller, och ett bra lag (eller guild) måste bestå av olika typer av spelare. Från psykologisk synvinkel brukar vi kalla den typen av samspel som är nödvändig för förpliktande sociala relationer.
Elever som blir hemmasittande har ofta svårt att klara sig socialt i skolan. De är ofta osäkra i samspelet med andra elever, och blir mer och mer utanför gemenskapen i slutet av mellanstadiet och början på högstadiet. Oftast börjar skolfrånvaron på allvar i början av högstadiet, efter bytet från mellanstadiets lärare som dels är relativt få, dels har känt en sedan fyran. I högstadiet får man en mängd nya lärare som dessutom är tydligt mer fokuserade på ämnena än på den enstaka eleven. En väldigt stor del av de elever som blir hemmasittande får en autismdiagnos (antingen Aspergers syndrom eller autismspektrumstörning) om de utreds.
I vårt arbete med hemmasittande ungdomar har vi från början sett situationen som ett undvikandebeteende. Det innebär att man är hemma för att undvika att vara i skolan. Fast det kompliceras av att man hemma, i spelen, har fungerande förpliktande sociala relationer, medan man i skolan inte har det. För eleven handlar det om att vara i en social sammanhang som fungerar eller vara i en som inte fungerar. Därför är det galet att prata om att eleven isolerar sig. Det är faktiskt motsatsen.
Om man som pedagog eller förälder vill förstå den hemmasittande ungdomen måste man sätta sig in i spelet. Det går inte att föra ett samtal med en hemmasittande elev om man inte kan sätta sig in i elevens livsvärld. Men man måste också beväpna sig med tålamod. Faktiskt är det vår erfarenhet att den viktigaste insatsen är att sitta på händerna och inte pressa eleven i skolan. Det kan låta konstigt, men vi har haft många ärenden, och alla, 100 % har varit tillbaka i utbildning efter två år. Väldigt sällan i samma skola som de var i innan, men i alla fall tillbaka i utbildning och på väg vidare i livet. De projekt jag träffat på som jobbat med press som metod har aldrig haft större succéprocent än 50.
Vi brukar börja med att jobba med föräldrarna. De måste lära sig att förstå varför eleven sitter hemma. Sedan måste vi jobba med deras ångest för att allt ska gå åt skogen, och få dem att vara trygga i att sitta på händerna. Ibland är det ett större uppdrag att få skola och socialförvaltning att minska sin ångest, men det måste också göras. Parallellt med detta brukar vi sätta i gång antingen hemundervisning några få timmar i veckan eller bara en socialpedagogisk insats med fokus på att bara vara med eleven. Man behöver alltså inte lämna hemmet, utan bara käka pizza tillsammans eller liknande.
Föräldrarna brukar lugna sig inom några månader, och sedan kör insatsen lugnt vidare, vi pratar med eleven några gångar i veckan, kanske med lite hemundervisning, kanske fokuserat på spelet om eleven vill det.
Efter ett tag blir eleven ofta lite trött på spelandet, och vi kan då erbjuda andra aktiviteter. Bara erbjuda. Inte kräva. Vid minsta krav brukar vi vara tillbaka på ruta ett. Och ju närmre vi kommer skolpliktens avslut desto lättare är det att ta sig ut. För skolplikten är tyvärr en upprätthållande faktor för hemmasittande. För hur är det om man vågar sig till skolan? Ja, då får man vara där varje dag hela tiden. Så länga ingen fått ut en från hemmet får man vara lite mera i fred.
Vid skolpliktens upphörande är det allra flesta ungdomar redo att ta sig an livet. För nu är det plötsligt frivilligt. Dessutom har man oftast tröttnat på att spela hela tiden och har kanske dessutom tränat en massa sociala kompetenser i spelet, så att sociala sammanhang fungerar bättre. Min erfarenhet är att de sociala onlinespelen innebär en bra och effektiv träning i socialt samspel, ledning och genomförande av projekt, som man kan ha mycket nytta av i livet.
Det svåra är absolut att få nätverket kring eleven att inte pressa på och handla i panik, med stängning av nätförbindelse och andra stolligheter. För motstånd skapar tyvärr motstånd.
När det är sagt vill jag ändå säga att man, om man kommer in tidigt nog, kan jobba med vanan att gå i skolan. Hämta eleven hemma varje dag och så vidare, skapa bra vanor. Men man måste samtidigt se till att anpassa skolan så att eleven lyckas i skolan, både i bemötande, socialt och inlärningsmässigt. Annars kommer det inte att gå. Och då får man gå över till strategierna beskrivna ovanför. Vilket oftast är läge när vi kommer in i ärendet. Då har det oftast gått ett halvår av hemmasittande och situationen är oftast helt låst med en elev som vägrar lyssna på föräldrar och skola. Kanske för att man pressat för mycket redan från början i stället för att göra de anpassningar som behövs.
Och en liten detalj: Ibland beskrivs detta som datorspelsberoende. Inget kan vara mera fel. Socialt spelande handlar om att man hittat ett fungerande socialt samspel. Att vara beroende av fungerande socialt samspel är ganska vanligt. Fast de flesta lyckas få till det i en vanlig vardag. Dessa elever lyckas inte med det. Och det kan vi inte ignorera.
Hemmaliggande eller psykiatrisk orienterad skolfrånvaro
Vi kallar det hemmaliggande om en elev i högstadiet börjar stanna hemma, men mest vara i sängen eller titta på tv. Det finns således inte sociala onlinespel med i bilden. I resten av samhället brukar vi kalla det depression eller utmattningssyndrom. Fast igen måste vi se på varför just denna eleven drabbas. Vi tar utgångspunkt i ett stress-sårbarhetstänkande. Är det en elev som lyckats bra i skolan, eller finns det inlärningsproblem som innebär stress i skolvardagen? Fungerar de sociala relationer eller finns det drag som lutar åt autismhållet även här (det är inte alls ovanligt)? Hur har bemötandet från pedagogerna varit? Ett dåligt bemötande från skolans sida är ofta en delorsak.
Vi behandlar det som depression. Beteendeaktivering, fast inom områden eleven trivs med. Så inte beteendeaktivering i skolan till att börja med, men kanske i ridskolan. Man behöver komma i gång med något som är intressant och roligt. Lite grann i början, och långsamt mer. Fast man bör göra en ordentlig kartläggning av elevens förutsättningar för att vara i just den skolan eleven var i. Oftast måste vi ändra, kanske genom att byta skola, kanske in i en mindre sammanhang, eller kanske med stöd i olika former. Och vi måste anpassa bemötandet av både eleven själv och familjen. För det fungerade tydligen inte utan stressade eleven så pass mycket att hen plötsligt var hemma.
Även här är det bra att jobba i nära samarbete med hemmet, så föräldrarna inte pressar för mycket. Det ligger i sakens natur att press förstärker depression. Så gelinde gelinde, det är viktigt.
Stannahemmande eller neuropsykiatrisk orienterad skolfrånvaro
Elever som i låg- eller mellanstadiet börjar stanna hemma är lite mera komplext. Det är i princip samma problem som hemmaliggande, men med mindre barn. De spelar kanske Mindcraft på dagarna, men det är ändå inte ett hemmasittande. För de är alldeles för små. Utmärkande är dock att de problem de har i det sociala samspelet oftast är större än hos de elever som blir hemmasittande eller hemmaliggande i högstadiet. Så de bör ofta utredas, och ofta kommer man fram till att de är i behov av särskilt stöd.
En annan skillnad mot de äldre eleverna är att det är lättare att sedan få i väg dem till skolan om vi gjort de nödvändiga anpassningarna. De är fortfarande så pass små att de gärna vill passa in. Men de nödvändiga anpassningar måste göras. Det kan vara
- Mindre grupp elever
- Högre grad av struktur och förutsägbarhet genom schema
- Tydliggörande i form av lektionsscheman, så man vet vad som ska hända även inom en lektion
- Fasta rastaktiviteter, så man vet vad man ska göra på rasten
- Vuxna som känner en väl och anpassar dagen, varje dag
- Och inte minst trevliga, vänliga, inkännande vuxna som gillar eleven. Bemötande är A och O.
men även en mängd andra insatser.
”Skolfobi” eller skolpåverkande problem i familjen
Ordet är förfärligt. För det handlar inte om fobi. Därför är det inom citationstecken. Det handlar om en förälder som är hemma och inte mår bra och ett barn i låg- eller mellanstadiet som tar ansvar och gärna vill vara i närheten så att allt fungerar. Detta är en allvarlig social situation som bör hanteras av socialförvaltningen. Man bör sätta in stöd i hemmet, någon som hjälper eleven till skolan och samtal med barnet om hur det går. Det är en helt annorlunda problematik än de andra. De andra typer av frånvaro har det gemensamt att barnet är stressat av skolan, oftast på grund av att skolan ställer för höga krav på social förmåga. Skolfobi handlar om att barnet är stressat av hemsituationen på grund av en förälder som inte mår bra. Det innebär inte att barnet är ett helt vanligt barn, men fokus bör ligga på ett familjearbete med karaktär av boendestöd medan familjestödet i de andra typer handlar om att man har ett speciellt barn. Det ska dock påpekas att skolfobi är sällsynt och alltid handlar om att en förälder är hemma. Så att man inte tar till denna förklaringen för ofta. De andra är klart vanligare och mycket enklare att jobba med. Om ett barn inte fungerar i socialt samspel med de andra barnen eller har inlärningsproblem och får skolfrånvaro bör man inte leta efter skolfobi. Då är det nog stannahemmande. Dessutom bör det påpekas att även vid skolfobi är det inte per definition en dysfunktionell familj. Att en förälder är sjuk innebär inte att familjen inte fungerar.
Vid skolfobi jobbar vi med det uttalade målet att få barnet till skokan varje dag. Dag för dag, vecka för vecka. Bra vanor, trevliga dagar. Det kan innebära att skolan måste ha en person som cyklar förbi och hämtar eleven på morgonen och att vi har strukturerade rastaktiviteter. Men skolan måste ta sitt ansvar, för ingen elev uppnår skolans mål genom att vara hemma och ta hand om en sjuk förälder.
Tack till Fredrik Larsson för begreppsformuleringar.