Jag ser ofta att skolor kräver att elever skriver på ett kontrakt som beskriver hur eleven ska uppföra sig och vilka konsekvenser det får när eleven inte lyckas leva upp till de krav som beskrivs i kontraktet. I Tidö-avtalet står det till och med:
”Inför förväntansdokument om skolans ordningsregler som elever och föräldrar förväntas skriva på. Ordningsreglerna ska innehålla en konsekvenstrappa som förklarar vad som händer vid regelövertramp och ordningsstörningar.”
Det kan tolkas som att elever och föräldrar genom underskrift ska förplikta sig att följa skolans ordningsregler och acceptera straffande konsekvenser.
I Sverige har kontrakt och avtal alltid varit frivilliga. Vi kan ingå ett avtal med ett företag, en person eller en myndighet. Avtalet beskrivs i vanliga fall i någon form av skriftligt avtal eller kontrakt. Det kan till exempel betyda att jag ingår avtal med en hyresvärd om att jag får hyra en lägenhet. Hyresvärden upplåter lägenheten till mig på det villkor att jag betalar hyran, sköter mig och betalar eventuella renoveringskostnader om jag förstör lägenheten. Om jag vägrar skriva på avtalet får jag inte tillgång till lägenheten. Om hyresvärden vägrar skriva på avtalet får hen ingen hyresinbetalningar.
Avtal ingås alltså mellan två parter och beskriver vad parterna måste göra var isär. Bryter en av parterna avtalet kan avtalet sägas upp eller en konsekvens utlösas.
De avtal och kontrakt jag ser i skolan följer en helt annan logik. Skolan kommer inte undan skollagens krav på att undervisa eleven och inte heller skolans ansvar för att eleven uppnår skollagens mål. Det går inte att förhandla bort:
Skollagen kap 3 § 2:
”Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.
Elever som till följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som gäller, ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.
Elever som lätt uppfyller de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling. Lag (2022:146).”
I skollagen beskrivs vad eleven ska göra i gengäld. Det beskrivs som skolplikt i skollagens 7e kapitel § 17:
”En elev i förskoleklassen, grundskolan, anpassade grundskolan, specialskolan och sameskolan ska delta i den verksamhet som anordnas för att ge den avsedda utbildningen, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.
Den obligatoriska verksamheten får omfatta högst 190 dagar per läsår och åtta timmar eller, i förskoleklassen och de två lägsta årskurserna, sex timmar per dag. Sådan verksamhet får inte förläggas till lördagar, söndagar eller andra helgdagar.”
Det står alltså ingenstans i skollagen att eleven ska uppföra sig på ett visst sätt för att få vara i skolan. Rätten till att gå i skolan är alltså inte villkorad. Genom att kräva att eleven skriver på ett kontrakt som inte är ett vanligt kontrakt där två parter förpliktar sig överför varandra villkorar skolan något skolan inte får villkora. Skolan kan aldrig kräva att en elev eller en förälder skriver på. Skolan måste ändå uppfylla undervisningsplikten. Det är första problemet.
Det som händer när en skola vill att eleven skriver på ett kontrakt är oftast att eleven ska förplikta sig att ha ett visst beteende. Har eleven inte det beteendet får det konsekvenser, som kvarsittning eller andra straffande åtgärder. Det knasigaste jag sett är att läraren antecknar ett streck om eleven till exempel pratar utan att räcka upp handen först. Strecken omvandlas till kvarsittning som kommer direkt på nästa rast (om tiden räcker, annars efter skolan). Avtalet är alltså inte ett vanligt avtal, där båda parter förpliktar sig. För skolan kan som sagt inte villkora undervisningen. Rent krasst handlar avtalet om att läraren förpliktar sig att inte döma ut kvarsittning om eleven uppför. Det brukar vi kalla beskyddarverksamhet. Om du betalar låter vi bli att ge dig stryk eller förstöra din verksamhet. Det skolan gör genom att kräva att en elev skriver på ett kontrakt är alltså att förbereda eleven på ett liv i ett korrupt samhälle, där man måste hantera beskyddarverksamhet. Barn lär sig det vi tränar dem i. Det är andra problemet.
I Sverige får barn inte ingå formella avtal. Barn är omyndiga fram tills de fyller 18 år och avtal de ingår är, med vissa undantag (som det som behövs för att föra ett eget hushåll om man flyttat hemifrån) ogiltiga. Det innebär att de kontrakt skolor använder oftast är ogiltiga. Föräldrabalkens 9e kapitel beskriver att ett avtal ingånget av ett barn endast är giltigt om vårdnadshavare eller god man godkänner det i efterhand. Så avtalet eller kontraktet är inte giltigt efter barnets underskrift, först när föräldrarna godkänt det. Skolan kan inte tvinga föräldrar att godkänna ett kontrakt, lika lite som skolan kan tvinga en elev att ingå ett avtal. Avtal och kontrakt är frivilliga. Det innebär att ett kontrakt som barnet signerat är ogiltigt. Det är tredje problemet.
Kontrakten i skolan handlar om att ge barnet ansvaret för att uppföra sig. Det innebär att flytta ansvaret för lugn och studiero från läraren och i förlängningen rektor till eleverna. När vi flyttar ansvaret flyttar vi tyvärr också möjligheten att påverka. Om det är upp till eleverna att det är lugn och ro i skolan blir läraren maktlös. Uppför sig inte eleverna kan läraren inte göra annat än att utlösa de konsekvenser kontraktet beskriver. Struntar barnet i det finns inga andra verktyg. Attributionsteoretikerna har påpekat detta sedan femtiotalet. Att dumpa ansvar på eleverna gör personalen maktlös och ökar risken för utbrändhet. Dessutom kan vi ställa oss frågan: Vem ska ha ansvar för att skolan funkar? De professionella, som utbildats i hur man får en skola att fungera, eller barn, som är rena amatörer på området? Dessutom räcker det att ett barn inte uppför sig för att skolan slutar fungera efter avsikten. Och det är troligen ett barn med svårigheter att leva upp till de krav skolan ställer. Så ansvaret läggs på den person med sämst förutsättningar för att lyfta det. Det är ganska enkelt korkat. Det är fjärde problemet.
Min rekommendation är enkel:
Vägra att skriva på kontrakt om uppförande i skolan. Ingen kan tvinga dig, och ingen kan ta dina rättigheter ifrån dig för att du vägrar. Detta gäller både barn och föräldrar. Om barnet skriver på kan du som förälder informera skolan om att du inte godkänner avtalet.
Varför är jag så pass konfronterande? Det är väldigt enkelt. Om vi ska få skolan att fungera måste skolan hitta arbetssätt som ger läraren möjlighet att påverka. Det måste vara upp till skolans personal om skolan lyckas eller inte. Kontrakten lägger ansvaret på barnen. Dessutom har kontrakten ingen rättsverkan; barnet är omyndigt och kan inte avtala bort sina rättigheter. Kontrakten har formen av beskyddarverksamhet och lär barnen att man kan använda sig av sådana metoder. Och den enda som kan stoppa detta ofog är du. Vara sig du jobbar i skolan, är förälder eller elev. För ingen kan tvingas att ingå avtal (än) mot sin vilja. Att Tidöavtalet beskriver att den rätten ska tas ifrån oss är skrämmande på så många fler plan än skolans.
Vill du fördjupa dig i Tidöavtalets skoldel har David Edfelt och jag gjort en serie på 13 poddavsnitt om just det. Inga politiska åsikter, enbart en genomgång av avtalets skrivningar utifrån psykologisk och pedagogisk forskning. Finns där poddar finns.