Ibland får även jag en parkeringsbot. Ibland för att jag stått för länge, ibland för att jag översett en skylt (visst är det besvärligt med datumparkering?) och ibland för att jag tagit risken. Så är det.
Men jag har upptäckt att man, när man får en parkeringsbot kan ta två olika ståndpunkter kring det:
- Man kan välja att se det som en konsekvens av att man ställt bilen fel.
- Man kan välja att se det som en konsekvens av att parkeringsvakten är en idiot
Tar man första ståndpunkten finns det stor chans att man ställer bilen annorlunda dagen efter. Då får man inga fler parkeringsböter på ett tag. Det är det bra sättet.
Tar man den andra ståndpunkten finns det stor risk att man dagen efter ställer bilen på samma ställe. Då kanske man får ytterligare en parkeringsbot. Och då händer det mest otroliga: Man blir bekräftat i att parkeringsvakten är en idiot. Vilket inte innebär att man ställer bilen bättre nästa gång. Efter ett antal böter kanske man börjar skriva insändare om vådan av alla dessa idioter som patrullerar gatorna, eller man kanske till och med springer ikapp en parkeringsvakt och skäller ut hen. Vilket såklart innebär att parkeringsvakten antingen skäller tillbaka eller ringer polisen. Vilket i sin tur bekräftar min åsikt: De är fan idioter.
Metaforen
Ibland träffar jag på personal i skola, psykiatri eller omsorg som tar andra utgångspunkten i en snarlik situation:
Lasse har en tuff dag. Hans lärare är sjuk, så det är vikarie i svenskan. Vikarien börjar med en genomgång av adjektiv. lasse förstår inte riktigt vad hen pratar om. Efter ett tag säger vikarien: ”Skriv ner alla de adjektiv ni kan komma på”. Lasse kommer inte på ett enda. Han vet inte riktigt vad ett adjektiv är. Så han sätter sig och ritar mönster på papperet i stället. efter ett tag börjar han ha lite tråkigt och gör ett pappersflygplan som han kastar mot Lisa, som han är lite kär i. När vikarien upptäcker det blir hen arg: ”När jag säger att du ska jobba ska du faktiskt jobba! Du ska inte kasta pappersflygplan på min lektion. Får jag se vad du skrivit?”
Lasse har inte skrivit någonting. Då fortsätter vikarien: ”Har du inte skrivit något alls? Då får du ta dina grejer och gå till rektors kontor. Be att få sitta där och skriva adjektiv. Och tro inte att jag inte berättar för din lärare!”
Denna vikarie har ett problem. Lasse jobbar inte. Vem får betalt för att Lasse ska jobba och lära sig? Det gör vikarien. När vikarien misslyckas med det uppdraget kan hen ta en av de två utgångspuktarna:
- Det är fel på undervisningen
- Det är fel på eleven
Denna vikarien väljer utgångspunkt två. Och misslyckas. Får denna vikarien Lasses klass en gång till har hen kanske inte förstått att Lasse inte riktigt hänger med i hens undervisning. Då kanske hela situationen upprepar sig. Då finns risken att vikarien bekräftas i att Lasse är en odåga som aldrig gör det han ska. Och det kommer inte att hjälpa vikarien att ändra sitt sätt att jobba så att hen blir duktigare och lyckas bättre. Både vikarien och Lasse misslyckas.
Detta var en berättelse om en vikarie. det är lätt att förstå att en vikarie kan hamna i den situationen. Tyvärr ser jag att det ibland är barnets vanliga lärare, brukarens vanliga personal, patientens vanliga skötare, som hamnar i denna sitsen. Det kan hända att eleven inte skickas upp till rektor, utan sätts in i en åtgärdstrappa. Det kan hända att eleven, brukaren eller patienten till och med polisanmäls på grund av nolltolerans. Och i alla fall blir vi inte ett dugg duktigare på att göra vårt jobb. Bara genom att ta ansvar kan man påverka. bara när vi letar efter hur vi kan ändra på en situation kan vi ändra situationen. Därför gäller dett att förstå att när man får en parkeringsbot har man nog ställt bilen fel.